Simon Gärdenfors på resa genom Sverige
SERIEBOKSimons 120 dagarSimon GärdenforsGalago
Foto:
Det hela börjar med att Gärdenfors går upp på förlaget och presenterar sin ide - att göra en hemsida där folk kan boka in sig för att bjuda honom på mat och husrum. Sedan ska han åka runt i riket under fyra månader och hälsa på de som bjudit in honom. Grundreglerna är att han max får sova två nätter på samma ställe och inte åka hem till lägenheten på 120 dagar.
"Visst", svarar förlaget och under fyra månader tar Gärdenfors sig från Borrby till Kiruna och bor hos vänner och främlingar som erbjudit sig att delta i projektet.
Under resan skrev Gärdenfors också en numera obligatorisk blogg där han rapporterat om stort som smått; om besök, spelningar med Las Palmas, en misshandel han utsattes för och hur det går med boken.
Men bloggen är barntillåten i jämförelse med boken.
För serieboken Simons 120 dagar blir till en odyssé i knarkande och promiskuöst leverne. Ett återkommande mönster är helt enkelt att Gärdenfors festar, träffar en tjej och ligger med henne.
Där emellan får man ta del av Gärdenfors våndor över att han inte är ihop med tjejen han gillar, att han gått upp i vikt och så vidare.
Det blir stundtals rätt självupptaget.
Jag brukar gilla det Gärdenfors gör. Och visst. Här och var glimtar det till och blir rätt roligt.
Men någonstans känns Simons 120 dagar intressantare som socialt projekt, än som seriebok. För boken har rätt lite att säga. Jag blir helt enkelt trött på det knarkande och knullande som beskrivs i boken.
Och frågan som infinner sig är; är det personliga verkligen allmängiltigt?
Svaret är nog nej. Inte alltid.
Så jobbar vi med nyheter