Gripande skildring av ondskan
Ingen kommer att tro migHélène BerrBonniers
Hélène Berr.
Foto:
Man märker genast att hon har en avsevärd litterär begåvning. Hon skildrar exempelvis en fulländad dag med vännerna och märker förvånad att hon fortfarande hör deras röster när hon skriver och att hon ser deras ansikten. Tja, läsaren hör och ser dem också. Det beror förstås på att hon berättar så stilsäkert och sinnligt.
I början, i april 1942, är hon drygt 20 och har ett svärmiskt drag som hon plockar isär och analyserar - precis som alla andra emotioner och laddade tillstånd hon bär på eller hamnar i. Det är som om hon konstruerar en person i en bok. Men den tanken kommer nog aldrig för henne, att hon har en litterär hållning när hon skriver.
Det dröjer länge innan hon berör ockupationen och tillståndet i Paris. Hon lyssnar på klassisk musik i Humanisthuset, gör utflykter, för bokliga samtal, spelar fiol, pluggar fornengelsk grammatik vid Sorbonne, skriver tusen brev, läser mycket och umgås i en glad vänkrets. Allt detta bokförs med en nästan lexikal utförlighet och hennes vardag blir på det viset starkt närvarande.
Precis så här skulle nog en romanförfattare också lägga upp en bok om judeutrotning, tror jag. Han eller hon skulle tiga lika länge om det fasansfulla sammanhanget. Bilden av det som sedan händer blir ju desto starkare. För Hélène ska deporteras och i april 1945 dö av tyfus i Bergen-Belsen, bara ett par veckor innan lägret blir befriat.
Så kommer beskedet att alla judar måste bära gul stjärna. Och då är det som om förtrycket också blir mer öppet redovisat i dagboken. Att gå runt med stjärnan "är som att bli korsfäst", skriver hon. Samtidigt blir hon blygt förälskad i en ung man. Hon lever som i en vacker bild, infälld i en blodig och svart ram. Och den ramen skruvas åt bit för bit och trycker undan allt annat.
I juni 1942 blir pappan arresterad. Hans stjärna var inte korrekt fastsydd, påstår tyskarna. Familjen besöker honom i fängelset. Det är som i Brott och straff, tänker Hélène. Nej, rättar hon sig, det känns snarare som om romanen utspelas här, bakom lås och bom.
De förser pappan med kläder och mat när han deporteras till ett läger i Frankrike. Hon går nästan i bitar. "Sedan spelade vi en Mozartsonat." Alla småsaker är oerhört mycket viktigare nu, skriver hon, när livet är "mer begränsat".
I juli 1942 får judar inte längre besöka teatrar eller restauranger. Klockan sju kommer korsettillverkaren, lägger hon till. Den 17 juli börjar tyskarna genomföra razzior och griper 13 000 judar. Samtidigt inser Hélène hon att hon älskar Jean och inte Gérard.
Den 18 juli 1942 får judar bara handla mellan tre och fyra, "vi balanserar på en lina som blir alltmer spänd för varje timme". Hon går på föreläsningar. Judar börjar deporteras i godsvagnar. Hon är djupt förälskad i Jean och arbetar samtidigt mycket i en förening som tar hand om judiska barn vars föräldrar deporterats.
Pappan blir fri mot borgen och judar börjar föras till Auschwitz. "Det är en brytning mot allt som har utgjort lyckan i våra liv", skriver Hélène och lägger dagboken åt sidan under ett knappt år. Hon börjar skriva igen, i oktober 1943, i sista hand för att de som är "känsliga nog" måste få veta vad som hände. När terrorn hårdnar märker Hélène att hon hamnar utanför, att hon i en viss mening är alldeles ensam: hon har en förmåga att uppfatta och ta till sig andras lidande som hennes omgivning saknar. Hon är en omutligt ärlig person som i en oerhört svår tid handlar rätt och tänker klokt och skarp i de stora frågorna om gemenskap, solidaritet och lidande. Hon förhärdas inte av den mardrömslika situationen.
Många av hennes vänner och släktingar har flytt till den fria zonen, gripits eller deporterats. Nu lever hon i en virvel som allt mer stannar av. Och när familjen efter att ha bott på annan ort en tid återvänder hem grips hon och deporteras i mars 1944.
Det var länge sedan jag blev så tagen av en bok, så sorgsen och beklämd. Så mycket bottenlös ondska. Och så den här strålande varelsen som går under.
Så jobbar vi med nyheter