Våld till vardags - Sjutton mäns berättelser är en bok mitt i tiden. Men samtidigt är dess tema tidlöst. Mäns våld mot kvinnor är nämligen av gammalt datum. Faktiskt äldre än Paulus krav på kvinnan att "tiga i församlingen".
Idén till boken är sprungen ur Susanna Alakoskis Lyckliga slut från 2007 som låter sjutton kvinnor berätta om personliga erfarenheter av våld. Redaktörerna till Våld till vardags skriver att "det fanns en annan bok i andra änden av den berättelse hon tog upp". Men medan Alakoskis bok gav offrens berättelse, ger Våld till vardags röst åt förövarna. Och hur taskigt och överdrivet det än låter så utövas 90 procent av allt våld i världen av män. Fakta i svart på vitt, som med empirisk tyngd träffar en i solar plexus.
Våld till vardags - Sjutton mäns berättelser är stundtals obehaglig läsning. Men det känns skönt att den inte handlar om mig. Eller..?
Lars Einar Engström, psykolog, driver i kapitlet En sexists funderingar med emfas tesen att alla män har ett ansvar, dels för våldet som problemlösare, dels för våldet mot kvinnor. Det vill säga som kollektiv.
Texten är både provocerande och tankeväckande. Engtröm tar bland annat upp hur beteenden blir normgivande, och att det finns en rakt nedstigande handlingslinje från förlöjligandet eller osynliggörandet av kvinnor, till grova våldshandlingar. Och han frågar hur många män som samlat in pengar till internationella projekt, gjort det samma till landets kvinnojourer.
Våld till vardags är en mix av essäer, noveller och dikter. Tre textformer som fungerar bra tillsammans och ger stuns åt ett tungt men angeläget ämne.
Alexander Ahndorils Pojkrum är en fin liten novell som med precis men dov undertext berättar om hotet om våld i en vanlig familj.
Familjen som mänsklig sammanslutning visar sig ju vara farlig för mången kvinna. I dess, eller i nära bekantas "trygga famn", begås de mesta av våldet i form av hot, slag eller våldtäkter. Något som också journalisten Katarina Wennstam berättat i flera brännande böcker.
Återkommande är det så kallade mansidealet, i vid mening. Och "patriarkatet". Hur skapades det och hur återskapas det, igen, igen och igen? Och vad består det av? Och vad fyller det för behov hos män?
Enligt flera skribenter handlar det om makt och flera, flera generationers skapade självbild av att vara skapelsens krona och därmed ha självklara rättigheter. Som sex, antingen i en relation eller genom plånbokens eller muskelstyrkans förtjänst.
Rene Vasquez Diaz skriver om mannens syn på kvinnans sexualitet, och använder litterära "äktenskapsbryterskor" som Anna Karenina och Emma Bowary för att åskådliggöra hur män ofta lever i bilder av hur det ska vara i relationer och äktenskap. Och hur de sen, när dennna bild förstörs, kan gå över lik.
Våld till vardags kommer säkert på sina håll berättas vara en tendensiös och illasinnad bok med udden riktad mot mannen i stort, till och med som kön. Tendensiös, ja lite, men hur tråkigt vore det inte om dess angelägna innehåll förtalades sönder i slott och koja?
För dess tema utspelas på bägge platserna, även om klass och människors ekonomiska och sociala situation har stor påverkan på hur nära mannen har till våldet.
I kapitlet Vad kostar mäns våld försöker ekonomen Stefan de Vylder göra det omöjliga möjligt och sätta en prislapp på mäns våld. Han lyfter frågan till krigsnivå och konstaterar att inbördeskrig är dyrast, men också mest svårberäknat, genom dess många indirekta och oklara prislappar. För hur mäter man kostnaden av brusten tillit?
Hösten 2004 kom Piteåupproret, en protestyttring organiserad av män, riktad mot mäns våld mot kvinnor. Fyra år har gått, men våldet och övergreppen fortsätter, med flera exempel i Luleå under hösten.
Varför fortsätter våldet?, frågar sig Birger Östberg i kapitlet Man slår inte kvinnor. För det gör man ju, till och med ofta och våldsamt. Men vem är denna "man"? Några svar vi fått visar att han är...som oss, som inte gör kvinnor illa. Obehagligt är det, men lite konstig är "han" säkert. Eller så är det "folk" med dåligt ölsinne.
Eller så...ja, men kvinnor kan ju faktiskt vara jobbiga också.
Ja, frågorna hopar sig och blir ibland obehgaligt intima när man läser Våld till vardags - Sjutton mäns berättelser. En bok som ihärdigt ställer frågan: "Hur många undantag behöver vi för att se strukturen?"