En sorglig sexualitet
Den ensamma fallosenAnja HirdmanAtlas
Mannen som objekt? Det sker sällan, men Anja Hirdman har granskat den manliga sexualiteten. Erik Hammar har några invändningar, men tycker att Hirdman skrivit en intressant bok. Foto: Scanpix
Foto: Dan Hansson/SCANPIX
I media är sexualitet synonymt med en tjej. Färdigpaketerad att åtrås och bedömas.
Åtrås av vem? Av den heterosexuelle mannen naturligtvis. Antagandet om hans sexuella preferenser styr vilka som porträtteras, och i vilken form.
Filmvetaren Richard Dyer har skrivit:
"Manlig sexualitet är som luften - du andas in den hela tiden utan att vara särskilt medveten om den."
Citatet återfinns i medieforskaren Anja Hirdmans bok Den ensamma fallosen.
Hirdman menar att den manliga heterosexualiteten anses så naturlig att den undgått diskussion. Och därmed inte analyserats eller kritiserats. Och därför behållit sin makt.
Hirdman har undersökt tre typer av sexuella bilder: Hårdporrfilmens, utvikningsbilder á lá grabbtidning och porträtten på internetsidan snyggast.se, där ungdomar lägger upp bilder av sig själva för att bedömas på en skala från ett ("Urk...") till tio ("Wow!").
Istället för den ack så sanna, men ack så vanliga, "tjejer ses bara som objekt"-vinkeln, koncentrerar Hirdman sig på männen. Mer exakt vilken typ av manlig heterosexualitet som bilderna förmedlar. Upptäckterna är lika överraskande som självklara.
Hirdman visar hur mäns sexualitet ses som avskiljd från dem själva. Sexualitet framställs som en färdighet, snarare än ett mänskligt möte eller ens kroppslig njutning. Sexualiteten är kontroll och beslutsamhet.
Det är inte bara tydligt i hårdpornografins sammanbitna muskelbroilers, som har sex som om de utför en order från en överordnad, utan också på snyggast.se. Medan tjejerna skjuter fram brösten och ler, visar killarna oftast bara ansiktet. Och de ler sällan.
I mainstreamporren (Slitz, Moore, kvällstidningar) är männen ofta inte ens med. De är betraktare. De bjuds in. Kvinnan är glad och trevlig och begär inget. Du behöver inte ha pengar eller makt, bedyrar tjejerna i Moore och Slitz samstämmigt, vi ska bara ha lite kul. Ni killar gillar ju det.
När Hirdman ska analysera den här sorgliga sexualitetens ursprung stödjer hon sig på psykoanalysen (pojkens separation från modern). Det är ett gungigt fundament. Men även spekulationer är intressanta. Trots att jag får känslan av att Hirdman ibland fogar verkligheten efter sin teori, i stället för tvärtom. Bland annat skriver hon att alla kvinnor i Moore ser likadana ut, men inte att pojkarna på snyggast.se faktiskt är minst lika likriktade.
Och kan man inte tolka poängbedömning av killar som nån slags demokratisering (även om rangordning alltid är olustig)?
Men en jäkla bra bok har hon skrivit.
Så jobbar vi med nyheter