Usain Bolt, Lady Gaga, Thomas Quick. Vem ska bort? Den sistnämnde, för han finns inte. Och har heller aldrig finnits, enligt före detta NSD-journalisten Dan Larsson som vill berätta "sagan" om en seriemördares uppgång och fall. Fast den aktuella boken är egentligen bara en uppföljning av det 1998 omdiskuterade alstret med nästan samma titel. Nu, anno 2012, vill Larsson ge oss the story "från början till slutet". Och sedan 1998 har onekligen en del hänt, men samtidigt kan fallet Thomas Quick/Sture Bergwall knappast sägas ha levt i medieskugga. Inte minst författarens gamla tidning har ju med dårens envishet velat påvisa att det är något sjukt i rättsstaten Sverige när Quicks egna berättelser fått ligga till grund som bevis för hans skuld till åtta mord i Sverige och Norge. Trots att teknisk bevisning i samtliga fall saknas.
Fyra år har gått efter att Quick/Bergwall i en SVT-dokumentär berättade att han inte mördat någon enda människa. Att allt var lögn och förbannad dikt. Uppbackat av psykisk instabilitet och droger, ordinerade av Säters sjukhus. Och inte minst en rättsapparat där åklagare och förhörsledare ville skapa en seriemördare á la USA-modell och att samma rättsapparat till slut haffat honom och därmed kunde slå sig på bröstet.
Allt enligt Dan Larsson som följt fallet under 19 år och själv suttit i rättssalen när Quick fällts för mord, bland annat tre i Norrbotten.
"Jag var först med att kraftfullt officiellt kalla ’seriemördaren’ Thomas Quick för mytoman 1994", skriver Larsson och berättar att flera personer senare gett honom rätt och att Hannes Råstam gett honom erkännande för hans iver att avslöja lögnen om "seriemördaren", samme Råstam som gjorde tv-programmen där Quick förklarade sig oskyldig.
Vad jag förstår kan nog Larsson slicka i sig av berömmet, för de bevis han delger läsaren talar visserligen också i egen sak, men är samtidigt svåra att vifta bort.
Dan Larsson drivs av lusten att avslöja, "murvel" som han är. I Mytomanen Thomas Quick - från början till slutet, har han också två angreppspunkter. Dels "Quickteamet", personer med makt som i samverkan skapade "monstret", dels Quick själv, som Larsson menar sedan lång tid duperar allt och alla för egen vinning.
Vad gäller Quicks agenda är svårt att säga, och i den frågan hade Larsson inte stöd av nämnda Råstam, som till skillnad från Larsson träffade Quick själv flera gånger. Larssons något mindre torra fötter till trots, är frågan om Quicks egna roll i följetongen klent behandlats i medierna. Varför?
"Är inte Quick-teamets agerande kriminellt", är en fråga Dan Larsson ställer i slutordet, apropå att en psykopat oskyldigt dömdes till åtta mord. Domar av vilka tre rivits upp och förklarat den dömde friad från brotten, medan fem är under omprövning med förväntad utgång som de tre första resningarna. Om så blir fallet innebär att det att fem mördare idag går fria.
Sveriges största rättsskandal mullras det här och där. Tjära och fjädrar över van der Kvast, Pentinen, Stigsson, Borgström och allt vad de heter i "Quickteamet". Frågar man Dan Larsson, eller Guillou och GW Persson, förtjänar nog justierådet Göran Lambertz också åtskilliga slängar av sleven. Han, Lambertz alltså, som de senaste veckorna säger sig läst in sig i ärendet och kommit fram till att Quick kan vara skyldig i fall han redan friats från. Suck! Är det tuppfäktning på bästa medieplats vi kan beskåda?
Upprepningar är inlärningens moder. Det är en metod Dan Larsson effektivt använder för att slå fast sin sedan länge solklara ståndpunkt kring "myten" Thomas Quick. Själv är jag rätt less på frågan boken handlar om, som alltmer börjar likna en dålig såpa. Det innebär däremot inte att rätt inte måste vara rätt.