En fot i varje världsdel
Ett kärleksbrev och ett avsked till Sverige. Så beskrev Linda Olsson sin debutroman. I "Sonat till Miriam" kommer hon fram till att det inte är platsen som skapar trygghet - det vet alla som tvingats fly. Samtidigt är det fortfarande omöjligt att släppa taget om Sverige.
Foto:
- Men man kan inte ha två fullvärdiga hem, man har ett hem och den andra platsen besöker man, det är jag övertygad om, säger hon.
Däremot njuter hon av att vara i Sverige ända tills i höst och passar på att se delar av Europa. Anledningen till det långa Sverigebesöket är nya romanen Sonat till Miriam, hennes andra bok efter den galet storsäljande debuten Nu vill jag sjunga dig milda sånger.
I sin första roman skrev Linda Olsson av sig sin hemlängtan. Hon har själv kallat den för ett kärleksbrev till Sverige. På andra sidan jorden blev minnet av trasmattor, solvarma smultron, midsommar i Dalarna och mörka skogstjärnar levande och läsarna i Nya Zeeland fastnade för det exotiska. I Sverige var hon orolig för att recensenterna skulle se den som kitschig. Men de flesta kritiker såg en omsorg om detaljer och en lätt flytande prosa.
Språket som så många fastnade för känns igen i Sonat till Miriam. I romanens början har den svenske tonsättaren Adam förlorat sin dotter Miriam och han sörjer allt som aldrig blev sagt. Precis som hans egen mor aldrig talade om deras judiska rötter pratade han aldrig med Miriam om varför hon växte upp i Nya Zeeland, utan sin mamma. Själv växte Adam upp i Sverige utan att veta vem hans far var och utan att veta hur de tog sig från Polen under kriget. Linda Olsson reste i sin romanfigurs fotspår och hamnade i Krakow.
- Jag åkte tåg genom Östeuropa och när jag kom till Krakow kändes det som att komma hem, nästan så att jag hittade utan karta.
Att inte ha ett riktigt hemland, hur påverkar det dig?
- Jag har upptäckt att platsen, Sverige och Stockholm, betyder mycket för mig. Tidigare har jag trott att bara man är omgiven av de människor som betyder mest spelar det ingen roll.
Med den upptäckten vaknade Linda Olssons intresse för judendomen, i romanen handlar det om de judiska familjer i Polen som splittrades under andra världskriget.
Hon minns författaren Jackie Jakubowskis berättelse om hur han som barn kom till Sverige från Polen. Han och fadern landade i ett folktomt Göteborg på midsommarafton. På Avenyn kom en man fram och frågade försynt "Är du en av oss?". Pappan nickade och Jackie kände sig hemma, det fanns andra judar där.
- Sett utifrån verkar det vara människor som alltid har ett visst mått av trygghet i sin identitet. Jag har alltid avundats det. Att man med ett ögonkast kan känna att man har en samhörighet. För en plats är ingen evig trygghet. Det vet alla som tvingats fly. Att vara trygg i vem man är och kunna omplantera sig, det är svårt.
Även om Nya Zeeland har blivit hemma för Linda Olsson, så är det inte självklart var framtiden finns. Sedan några år bor äldste sonen i Stockholm, där han går på gymnasiet.
- Man har inga garantier för att barnen blir kvar nära även om man bor på samma plats hela livet. Men på ett sätt är det mitt fel nu, när vi har flyttat så långt bort. Hur jag än beter mig kommer alltid något barn vara långt borta.
Det är över 20 år sedan hon och familjen lämnade Sverige första gången, och först efter många flyttar hamnade de i Nya Zeeland.
- Det var jätteroligt att flytta utomlands. Jag fick mycket mer tid med barnen och vi skulle bara vara borta i tre år, det var inte ett så stort steg. Så flyttade vi till ett annat land, hela tiden blev vi borta några år till. Först på Nya Zeeland fick min man ett permanent jobb, fram till dess tänkte jag hela tiden att vi nog skulle åka hem efter nästa treårsperiod. Min man tänkte aldrig så, men jag står fortfarande med ett ben i varje land.
- Av någon anledning känner jag mig väldigt bunden till Sverige, även om jag logiskt vet att jag har det bättre där jag bor nu. Somrarna är längre, livet enklare, folk är snällare och skatterna är lägre. Allt borde vara bättre, men jag känner inte så.
Så jobbar vi med nyheter