Han har ställt ut på konsthallen förut. Så det är inte första gången som Esko Männikkö närvarar i Luleå med sina fulvackra fotografier. Han är ursprungligen från grannstaden Uleåborg på andra sidan viken och marknadsförs som världsberömd. Nu är det Bok & Bild som bjudit in honom för att prata om livet som fotograf.
En spjuver är det lätt att uppfatta honom som. Full av små skämt och anekdoter. Som att han använde gamla plankor till tavelramar. Av virke som legat utomhus i åratal – möglat till blåträ och patinerats av regn och blåst. Tavlorna ställdes sedan ut på Moderna. Och inte långt därefter fick museet ju utrymmas och miljonsaneras...på grund av mögelskador!
Annars verkar allt ta sin början i själen hos en ung pojk på skidor, en landsortsgrabb som tidigt jagade fågel med bössa, men att vapnet strax byttes ut mot en kamera.
Framgångskonceptet tycks vara uthållighet i valet av motiv. Det är lätt att förstå varför hans bildserie av ungkarlar i Finland träffat livsnerven hos betraktaren. Bilderna är dokumentära, men framstår samtidigt som en hispig, överhettad schablon. Vår distorderade bild av det finska vemodet som finns inplanterad i våra huvuden var egentligen inte sann. Nej, sanningen var ännu värre. Verkligheten överträffar dikten i alla dessa kala rum, sparsamt möblerade med bruna mattor. Vid spisen ett par fuktiga gummistövlar. Och i bildens utkant en ogift man.
På ett bord ett helt dussin eller fler av urdruckna Finlandiaflaskor. Baracken som bostad i kanten av skogsbrynet. Nysnö. En ensam glödlampa på bron... Det är som att Esko Männikkö skjutit den nordiska själen med sin hagelkamera. Rakt i bröstet.
Likadant är det med hans bildsvit – dörrar på ödehus. Kanske är det här som förfallets romantik blir som kraftfullast. Vår egen bakgård. Inte bara i Finland. Såhär ser även den norrbottniska bygden ut. Fulvacker, bortglömd.
Jag tänker mig det hela som en slags nakenbilder, en verklighetens pornografi. Fast då är det alltså inte våra uppfläkta kroppar som avbildats, utan allt annat runt omkring som avklätts genom Esko Männikkös kikarsikte.
Det gäller bara att placera kameran på rätt ställe, vid rätt tidpunkt. Mer magi tycks inte finnas bakom hans idé. Men berättelserna blir likväl kraftfulla:
Som med bilden från Uleåborgs flygplats, med en förfallen lada i förgrunden där en MD 80 med Finnair skrivet med blå versaler passerar i bakgrunden. Inne på flygplatsen ligger förstås andra bilder och skvalpar i reklambroschyrerna. Tillrättalagda med sin slogan – Uleåborg the capital of Northern Scandinavia.
Det var väl då någon hade sagt: ”Du förstör Finland som varumärke.”
Så knasigt. Jag tänker, det är ju precis tvärt om.