Stilsäker debut
Piacsso valde också Kristinehamn Marcus GrahnBonniers"Grahn har en säker blick för markörer och tidstypiska drag och samlar obesvärat in de betydelsebärande detaljer han behöver. Till detta kommer en ovanlig förmåga att drastiska vinkla och snabbskissa tankeslingor och infall."
Redan i första kapitlet lovsjunger han det vanliga livet, det som utspelas i småstaden, där man kan bo med villa och bil, med ungar, hund och säkrad pension, med nyklippt häck, fågelholkar i träden och darttavla i garaget. Det är bokens stående refräng och det är så Manne, 26 och gift sedan fem år, tänker sig livet - en stilla tillvaro i Kristinehamn, en vardag utan skuggor, konflikter, stora val och svåra dagar.
Vi möter Manne under några vilsna veckor i oktober 2006, då han och Louise, frun, har gått ifrån varandra. De började gräla om en apelsin på en tågresa. De sa förfärliga saker till varandra, han steg av tåget och hon fortsatte. Men redan efter några timmar känner han sig groteskt ensam och ger sig snart ut och letar efter henne i sällskap med en ungdomsvän.
Det blir en vinglig värmländsk odyssé med ett par roliga och skarpt tecknade nedslag i landskapet. De besöker bland annat en folkhögskola och hamnar på en svajig fest. De når Lennartsfors där bilen går sönder, men vänliga människor hjälper dem.
Grahn har en säker blick för markörer och tidstypiska drag och samlar obesvärat in de betydelsebärande detaljer han behöver. Till detta kommer en ovanlig förmåga att drastiska vinkla och snabbskissa tankeslingor och infall. Det kan bli riktiga katalogarior, de sväller ut och växer medan han sjunger. Han vill "spela i det goda laget", kan Manne plötsligt försäkra, han är visserligen inte en av de elva på planen och kan alltså inte göra "hattrick mot ondskan", men han stöttar laget på läkaren, där han står i klacken. Samtidigt blir det ganska snart något tvångsmässigt och flyktartat över Mannes halsbrytande tankeflöden. Där finns en del ångest och livsrädsla, anar man.
Han tycker att det vackra har försvunnit ur hans och Louises förhållande och det klarar han inte, han förmår inte "älska det fula" men det kan man, konstaterar han, i den riktiga kärleken, där "sitter det vackra och det vidriga ihop". Det är ingen dålig analys.
Man får en del sådana, nästan krönikeartade utläggningar om snälla tanter, skolminnen och arbetet som vikarie, om den ständigt närvarande musiken, om skeva mansroller, rädsla, vänskap och livet i den lilla världen, hans älsklingstema.
Grahn är stilsäker. Och han har en viktig och lite oväntad historia om unga människor att berätta. Det är kort sagt en imponerande debut.
Så jobbar vi med nyheter