I år har Eric Gadd visat återigen att han är mån om att vara ett med samtiden. Neosoulen i "Stay away från mig" som släpptes i somras är ett avskalat och smått hjärtskärande exempel på det. Det är smakfull autotune och ånger som låter helt lysande. Ikväll låter den OK, ty han spelar den på begäran av en kvinna i publiken, och autotunen jag just berättat om är inte på plats.
Men det är 90-talet som står i fokus på Boden Alive ikväll. Hitsen radas upp, och Gadd visar att det går utmärkt att kombinera perfektionism med lekfullhet. Han tänjer och bänder och ryter med rösten tills man är smått utmattad, och det är farligt nära att det blir tröttsamt, men han håller sig på rätt sida. Jag skulle säga att det är omöjligt att inte gilla det här, samtidigt kan jag inte ta det längre än så. Gadd är genomskicklig på att ta en publik med bara gura och stamp-pedal, men blir aldrig så spännande som han hade kunnat vara. Det är en dag på jobbet för Eric Gadd, ändock en kvalitativ timme rakt igenom.
Om han får sjunga en sång till himlen, frågar han sig. Givetvis får han spela Prince, tänker jag och säkert resten av publiken också. När han tar falsetten i "The right way" till himmelska nivåer fnissar jag till, inte bara för att det låter så fint, Gadd har en tajming och känsla som tillsammans med det akustiska groovet bitvis får euforiska effekter.
Att gå på Eric Gadd-konsert, eller ha han i lurarna för den delen, är inte helt olik en dyr herrparfym, det vill säga omöjlig att värja sig från, men också harmlös. Nu ska vi inte ta i för mycket, men att se Prince live, eller att ha Al Green i lurarna, då stinker det sex, kanske det svårast en musiker kan åstadkomma, och där är vi inte ikväll.
Gadd firar i år 30 år som artist och han utlovar att han kommer stanna på vägarna. När jag får se den här blåögda soulkatten med band tror jag att vi kan komma nära inpå perfektion.