I dag har de gått åtta år sedan Carina Ekman från Heden utanför Boden drabbades av en förlossningsskada i samband med att hon födde parets första son. Att bli mamma till Sixten förändrade hennes liv till det bättre på så många olika sätt men priset hon fick betala var ändå högt.
– Jag förlöstes med sugklocka och blev klippt och sedan fick jag en tredje gradens sfinkterruptur, berättar hon.
I samband med att hon sedan syddes ihop missade man att sy ihop ett muskelfäste och det har orsakat henne stora problem under väldigt många år.
– Jag har haft kronisk smärta i hela bäckenbotten bak mot ryggen. Det förvärras av att jag är fysiskt aktiv bara av att jag står och rör mig, säger hon.
Sysslor som hon klarade utan minsta problem, som att laga mat eller plocka disk eller liknande, blev plötsligt förenligt med smärta. Hon berättar att hon i princip inte har kunnat göra någonting där hon använder kroppen utan att smärtan har förvärrats.
I dag är hon sjukskriven.
– Jag har ju tvingats att välja vad jag ska göra för allt ger ju smärta. Hon måste därför ställa sig frågan, är det här värt att få ont utav, säger hon.
Hon säger att det påverkar hur hon är med sina tre söner.
– Vi är ju nästan aldrig på lekland och såna saker för det klarar jag inte av. Då blir jag liggandes sen, berättar hon.
Den första tiden förstod hon heller inte att det var något som var fel men samtidigt som hon var lyckligt över att ha blivit mamma till sitt första barn var den första tiden också en pina.
– Jag tänkte att hur fan kan alla som har fött barn se så jävla oberörda ut. För det dröjde ju månader innan jag bara kunde sitta ordentligt och det gjorde så ont. Och jag kämpade på med mina barnvagnspromenader och tårarna bara sprutade när jag kom hem för att jag hade ont, berättar hon.
Och problemen med att man inte kunde hålla tätt var heller ingenting som hon kände att man pratade om.
– Jag pratade väl med någon som jag anförtrodde mig litegrann till. Jag vet inte varför jag inte pratade mer öppet om det. Jag tror att det kanske ligger lite skam i det. Jag har nog skuldbelagt mig själv för att jag inte har grejat det här, lite som ”men vadå, föda barn gör ju varenda kvinna”. Som att man inte klarade av att föda barn, säger hon.
Vid den första förlossningen använda man alltså sugklocka för att få ut lille Sixten och även det upplever hon var lite skambelagt när man sedan pratade med andra kvinnor som fött.
– Kanske är det så att killar kraftmätte sig med lumpen förut och tjejer gör det lite med ”jamen det gör ont när man föder, vaddå”, säger hon.
Under många år har hon bland annat haft problem med inkontinens både när det gäller urin och avföring och det här blev ett enormt stressmoment för henne.
– Toabesöken har styrt mycket av mitt liv. Det var enormt viktigt att jag hade fått gå på toa innan jag till exempel åkte och handlade på affären eller hämtade barnen hos dagmamman för den normala reflexen när man blir nödig där man alltid har kunnat hålla sig, den fanns inte där alls på samma sätt, säger hon.
Hon blir tyst en stund och fortsätter sedan:
– Det var fruktansvärt. En sån psykisk påfrestning. Det var ångest om jag inte hade gått på toaletten innan jag skulle fara på jobbet. Usch.
Trots smärtorna och alla problem så kämpade hon på men i november 2014 orkade hon inte längre. Hon var nere på Akademiska sjukhuset i Uppsala för att göra operationen där man sätter in en liten dosa som stimulerar det sakrala nervsystemet men det var flera som skulle göra den operationen samma dag och hon fick sista kölappen. Vid dagens slut fick beskedet att de inte hann och att hon var tvungen att åka hem till Boden.
Det beskedet kunde hon inte klara av i det skick hon var och hon bröt ihop.
– Då öppnades det stora svarta hålet och det har jag väl inte riktigt kommit mig upp ur än. Då försvann liksom allting. Min syster kom till sjukhuset där och hon har varit med mig på nästan alla de här resorna. Hon trodde att hon skulle komma till mig när jag var nyopererad men hon kom precis när jag hade fått det här beskedet och det var hon som sopade ihop spillrorna av mig och tog mig tillbaka till hotellet, berättar hon.
Då hade hon haft ständigt värk under lång tid men kämpade ändå på med arbetet. Och hon hade också sökt hjälp under så lång tid men hon hade mest fått höra att allt såg bra ut.
– Så jag hade ju jättehöga förhoppningar och förväntningar och det var lite av min livlina att nu skulle jag få testa det här. Det kan funka och förändra mitt liv och nu kan det vända. Sedan är det ju en anspänning också att stå inför ett ingrepp. Och jag var ju så slut hela jag. Det här hade jag kämpat mot och också sett fram emot, säger hon.
Hon fick till slut den lilla dosan inopererad vid ena skinkan men det dröjde till april 2015. Den har hjälpt henne en hel del.
– Den gör att jag har fått längre tid på mig från att jag känner att jag behöver gå till toaletten. Förut var det ”nu behöver jag gå på toaletten och – där kom det”. Nu kan jag hålla tätt och behöver inte vara rädd för att läcka både avföring och urin på samma sätt som tidigare, säger hon.
Hon har bitvis mått dåligt psykiskt.
– Ja, jag har mått ganska dåligt. För det här är inget man pratar om. Det kommer inte fram att sådana här skador förekommer i så pass hög utsträckning som de faktiskt gör. Så jag har ju trott att jag har varit ensammas i världen om det här. Man sitter ju inte och prata med sina väninnor eller med sin familj om det här för det handlar ju om kiss och bajs och det är ju tabu så det nämner man inte och då blir det en ensamhet och mitt i allt det ska man också tvingas kämpa för att få vård också, säger hon.
Efter det har hon varit sjukskriven. Men i början av 2016 kom hon i kontakt med Eva Uusdal som är överläkare på Kvinnokliniken vid Linköpings universitetssjukhus. Uusdal har specialiserat sig på förlossningsskador och i maj undersöktes Carina och det bestämdes omgående att hon skulle sättas upp på väntelistan för operation. När Duo träffar Carina Ekman dagarna före första advent är det bara en dryg vecka sedan hon varit nere i Linköping där de gjort ingreppet.
Hon ler trots att hon fortfarande har ganska ont efter operationen.
– Operationen tog en timme. Det är en rutinoperation. Läkaren tyckte att det var ett lyckat ingrepp. Under operationen hittade hon många muskelfästen som inte var som de skulle. Man skulle kunna säga att ändtarmsmuskulaturen inte satt fast någonstans utan den har som hängt lös, säger hon.
Nu syddes en del fästen fast. Under operationen byggdes också den så kallade perinealkroppen mellan slida och ändtarm upp igen. Den bidrar till att hålla upp bäckenbotten och den har hon efter födslarna saknat helt.
– Det känns bra. Det känns jättebra. Det är svårt att förklara men direkt efter operationen så fick jag en känsla av att vara hel igen. Det känns i benen och i kroppen som att jag sitter ihop på något sätt. Känslan är så himla bra, säger hon.
Nu är hon sjukskriven i två månader och ska då inte lyfta eller anstränga bäckenbottenmuskulaturen, allt för att det ska få läka ihop i lugn och ro.
Varför är det viktigt att det talas mer om förlossningsskador?
– Därför att det är så många som drabbas. Man kan heller inte som kvinna styra över vad som händer, det är så. Det går nog aldrig att komma ifrån att det kommer att finnas kvinnor som går sönder under förlossning. Däremot sättet man ser på det och sättet man behandlar de kvinnor som drabbas kan ju ändras. Och sättet vården kan bemöta en, det kan också ändras och att man också blir tagen på allvar när man kommer med skador.
Blir man inte tagen på allvar?
– Jag känner nog att jag inte har blivit det. Inte förrän nu på slutet. Kommer man en månad efter och har så ont som jag hade så kan man inte bara säga ”jamen det gör ont att föda barn”. Utan man kanske har ett problem. Och allt går inte att knipa bort, men det är det man möts av.
Du har själv fått många tips och mycket stöd i en grupp på Facebook. Vad har det stödet betytt?
– Jättemycket. Det är så otroligt många kvinnor som är drabbade och jag förstod att det fanns fler som var värre skadade än jag. Där hittade jag också en samhörighet med andra kvinnor som förstår hur man känner och hur jag mår. Det är jätteviktigt.
Vad heter gruppen?
– Den heter Förlossningsskadad du är inte ensam. Det är över tusen medlemmar där nu men det är kanske vissa som jag samspråkar mer med.
Upplever du att det skett någon förändring under de senaste åren när det handlar om att kunna prata om förlossningsskador?
– Det här året har bland annat media gjort jättemycket. Det finns också andra grupper på Facebook. En heter Födelsevrålet och en annan Våga vägra förlossningsskador. Båda arbetar med att sprida kunskap. Det är lite som att alla har fått nog och satt ned foten och sagt ”nu räcker det”.
Du har fött två pojkar efter Sixten. Hur har det påverkat problemen?
– De har ju ökat. Jag har blivit sämre efter varje förlossning och jag kan väl säga att jag hade en jäkla tur att jag inte visste hur skadad jag var innan de barnen också kom, för då vet jag inte om jag hade haft tre pojkar i dag.
Om du får drömma och se framåt, vad hoppas du av 2017?
– Jag hoppas att jag ska kunna må så pass bra att jag kan börja jobba igen. Och ha ett liv utanför jobbet och inte bara orka med jobbet. Jag hoppas jag till vårvintern ska kunna åka skoter med barnen. Inte bara titta på eller sitta hemma och vänta medans de andra är ute för såna vibrationer har jag inte klarat av tidigare. Och kanske att jag kan börja röra på mig igen.
Att döma av känslan som du förmedlar efter den sista operationen känns det ändå som att du är på väg tillbaka till mot en liknande frihet att göra de saker som du vill och önskar, eller?
– Ja, jag känner mig faktiskt väldigt positiv nu. Jag vet att det är lång väg att gå nu och att det nog är två steg fram och ett tillbaka många gånger. Men genom den sista operationen känns det som att jag har fått förutsättningarna att komma tillbaka. Samtidigt förväntar jag mig inte att det ska bli exakt så som det har varit men det kan bli bra ändå.