År 1872 beslutade president Ulysses S Grant att Yellowstone skulle bli den första nationalparken. Det betydde inte så mycket de första fem åren då den oavlönade chefen endast besökte parken vid två tillfällen. Laglösheten bredde ut sig. För att skydda nationalparken mot tjuvjägare och timmertjuvar tog armén över ansvaret. Först 1918 inrättades den myndighet, National Park Service, som i dag håller ordning.
Året efter Yellowstone blivit nationalpark nådde järnvägen Livingston, tio mil norr om den norra entrén. Samtidigt beslutade kongressen att en väg, Grand Loop Road, skulle anläggas genom parken. Under de första decennierna tog folk tåget. År 1915 anlände 80 procent av de 52 000 besökarna med tåg. Tjugofem år senare anlände nästan alla av de en halv miljon personerna i bil. I år kommer Yellowstone att ta emot fem miljoner besökare. Jag är en av dem.
Listan på nationalparker i USA jag har besökt är lång, men den första och största har jag alltid missat, tills nu. Jag har läst om, sett bilder från och drömt om Yellowstone. Faran med höga förväntningar är att man lätt blir besviken. Jag har tänkt på det sedan jag lämnade Bozeman, Montana. När jag kör genom dalen som leder till den norra infarten ligger snön kvar på bergstopparna. I det gröna landskapet som ramar in vägen betar hästar och kor. Det är stillsamt på vägen till vilda.
Längtan efter vildmarken börjar i städerna. Genombrottet för dyrkan inträffade under 1700-talet. Tidigare hade det inte funnits kärlek till berg och annat som inte kunde odlas. Romantiseringen av det vilda ägde rum samtidigt som industrialiseringen förstörde naturen. En orsak till att den växte sig stark i USA var att den nya nationen behövde något unikt som inte fanns i Europa. USA behövde det mäktiga landskapet i Yellowstone.
Verklighetens Yellowstone ser inte ut som filmernas och fotografiernas Yellowstone. På film går det att följa vargflockens liv i Lamar Valley. På plats är det svårt att få syn på vargar. På plats ser alla det som inte syns på film: hur många bilar som helst. Det borde inte förvåna i ett land där bilen för länge sedan erövrat samhället. I bilstäder som Los Angeles hänvisas människor till de platser som blivit över när motorvägar och parkeringsplatser fått sina utrymmen. Förklaringen till de många bilarna i Yellowstone är storleken. Det är så långt mellan de mest sevärda platserna att det skulle behövas veckor till fots för att hinna med ett rimligt urval.
Jag parkerar bilen och checkar in på Mammoth Hot Springs Hotel. Det känns som om hotellet funnits här i evighet och det är en skön känsla. Sedan är det bara att följa strömmen av besökare uppför stigen till Mammoth Terrace där mineralrikt vatten flödar över den speciella kalksten som kallas travertin.
Mineraler färgar vattnet i alla slags färger. Min blick letar kompositioner. När jag ser något jag tycker om stannar jag och tittar närmare. Det är som att vara på naturens egen konstutställning där man själv får ramma in färgerna och med kameran skapa så många konstverk man har lust till. Jag gör det under eftermiddagen.
På kvällen kör jag till Roosevelt Country. Jag har tittat på kartan och beslutat var jag ska vandra, men jag kommer aldrig dit. På vägen möter jag älgar, bisonoxar, björnar, prärievargar och andra djur som lockar till så många stopp att det blir mörkt innan jag når fram.
Tidigt nästa morgon är jag åter på plats vid Mammoth Terrace. Ljuset är ännu bättre och turisterna är borta. De kommer efter några timmar. Då är jag färdig och kan äta en snabb frukost innan jag kör vidare till nästa plats. Norris Geyser Bassin är ett stort vulkaniskt fält med små dammar av vattenfärger. Man anländer högst upp på en sluttning. Där står jag länge och ser ut över fältet och hur människorna vandrar in och ut ur ångorna. Från höjden dominerar det turkosa. När jag gått nerför sluttningen och kommit nära marken finns hur många färger som helst. Kameralinsen förvandlas till ett mikroskop som visar hur färgerna oavbrutet förändras.
Sent på eftermiddagen kommer jag till Grand Prismatic Spring. Härifrån har det mest avbildade fotografiet från Yellowstone tagits. På plats bekräftas vad jag tidigare anat. Bilden har tagits från ett flygplan en dag när vädret varit perfekt. Även om jag tycker bäst om den starka samhörighet som uppstår när jag är ensam bland färgerna går det att uppskatta den atmosfär som uppstår när alla människor går omkring och njuter av att vara nära naturen.
På kvällen checkar jag in på Old Faithful Inn. Det stora, sex våningar höga hotellet är byggt av trä. Atmosfären andas så mycket historia att jag känner mig förpassad till en annan tid. En förkortad natts sömn avbryts av mobilens ljudsignal. Jag vill vara på plats innan andra är det och medan ljuset ännu är mjukt och fint. Åter blir det ett underbart möte med färger och former. För alla som i likhet med mig älskar abstrakt konst av Asger Jorn, Sam Francis, Wassily Kandinsky, Richard Diebenkorn och landskapsmålningar av Anselm Kiefer är Yellowstone ett himmelrike. Fotograferandet blir en kärleksaffär. Försöken att fånga färger och former i vackra kompositioner skapar en samhörighet mellan subjekt och objekt som får allt annat att försvinna. Jag glömmer bort mig själv. Mitt medvetande försvinner under ett intensivt tittande. När det återvänder vet jag att jag kommer att återvända hit.