Woyzecks öde verkar redan från tidiga tonår vara utstakat: han är besatt av änkan W. En besatthet som inte klingar av under år som soldat, och tillbaka på ruta ett i sin hemstad, fortlöper det drama som ska leda till att Woyzeck dräper sin kärlek.
Så ser narrativet ut. Men jag kan inte låta bli att tycka att Woyzecks historia, såväl traderad som den är, i de högre kulturkretsarna, här och utomlands, borde få något slags royalty. I grunden irriterar det mig att en så otroligt tragisk livsberättelse ska kunna förpackas till kulturellt högstatusgods, med spaning på prisbelöningar av olika slag. Georg Büchner, som var först med att adaptera Woyzecks tragiska liv, till pjäs, tänkte nog inte på vem som äger ett narrativ. Och en snabb googling på Woyzeck visar, i alla för mig, att det är många som parasiterat på en annan människas tragik.
Sem-Sandberg är en lysande stilistiker, och behärskar både stream-of-consciousness ut i fingerspetsarna, maskerat i tredje person-berättande, och en mycket skicklig införlivare av Büchners originalverk in i sin egen roman. Det finns alltså inget att anmärka på författarens gestaltningsförmåga, tvärtom, han excellerar i att gestalta ämnet, både språkligt och berättartekniskt. Den psykologiska djupdykning Sem-Sandberg gör in i Woyzecks själ och person är i sig imponerande.
Men hur roligt är det att läsa om Woyzeck och hur han mördar sin älskade? Det är upp till läsaren. Dramadokumentärer har ju en förmåga att fascinera.
Hur hade det gått om inte Woyzeck mördat änkefrun W? Nu bygger hela berättelsen om Woyzeck på att dramaturgin når sitt mål, det vill säga mordet och den påföljande rättsprocessen med avrättningen som klimax. Urvalet av scener, alltså själva narrationen, leder fram emot det som ska ske. Utan mordet är Woyzeck ”nobody”, en individ utan litterärt värde.
Steve Sem-Sandberg
W
Albert Bonniers förlag