Vi var ett gäng 13-åriga tjejer som stod i omklädningsrummet och synade oss själva missnöjt. En sa: "Usch, jag hatar mitt hår! Mina toppar är så slitna!". En annan sa: "Lägg av! Du har ju världens finaste hår! Kolla på mina lår då, hur feta som helst!" En kör av protesterande från resterande tjejer, och en tredje tog vid.
Hänsynslöst lyfte vi fram vad vi var mest nöjd med oss själva – och spottade på det, så att vi kunde få bli bekräftade av andra. Ibland lyfte vi fram en del som vi var mindre nöjda med men det gjorde ondare, och de motstridiga tillbakaropen var inte lika övertygande. I slutändan fanns det inte en del av oss själva som vi inte var beredda att offra för en komplimang. Tre sekunder av kärlek, som vi inte fick ta emot.
"Nej, mitt hår är skitfult! Ser du inte hur platt det är?". Vi knuffade ifrån oss alla komplimanger. Klöste, stretade emot, vägrade dem. Rädslan – för att andra skulle tro att vi inte hatade oss själva tillräckligt mycket för att vara i behov av andras kärlek. I en cirkel stod vi och vägrade ta emot kärleken vi sålt oss själva för. Varenda fredagseftermiddag. Varenda gympa. Varenda omklädningsrum. Inhamrandet av ett mönster som nu har blivit en del av oss.
Vi jobbar fortfarande hårt och fokuserat. Vi är duktiga, gör oss förtjänta av komplimanger. Värdiga av kärlek. Vi trimmar Facebook-profilbilden, gräsmattan, lårmuskler. Gör upp planer, kämpar, håller ut. Sedan beter vi oss som om det vore en slump när vi lyckas - "jamen alla bilder blir ju bra med en systemkamera." "Ja, men jag hade väldigt tur". Vi knuffar fortfarande ifrån oss alla komplimanger, i rädsla över att det inte ska komma fler. Försöker skifta uppmärksamheten till något mindre lyckat, som för att balansera. "Ja, okej, jag tränar mycket, men jag äter ju som en gris! Har du förresten sett mina nagelband? Hemska!" Som för att säga, "jag lovar, jag hatar mig själv tillräckligt mycket. Snälla, älska mig."
Vi försöker fortfarande övertyga alla andra om att vi inte är älskade, trots att vi gör allt för att bli det. De enda vi lyckas övertyga i slutändan är oss själva.