Intresset för den sovjetiska politikern, diplomaten och författaren Aleksandra Kollontaj (1872–1952) går i vågor. På 1970-talet kom ett första stort engagemang för henne och då främst för hennes feministiska åsikter och skrifter från början av 1900-talet. Författaren Agneta Pleijel skrev en pjäs om henne som spelades på Dramaten år 1979, med Margaretha Krook i huvudrollen. Genom Tornedalsteaterns nya drama kring den märkvärdiga kvinnan har hon blivit intressant och omtalad igen, i alla fall i Norrbotten.
Alexandra föddes under namnet Domonovits i Petersburg i en relativt välbärgad familj där fadern så småningom blev general i den ryska armén, På moderns sida hade familjen finskt påbrå och datjan, sommarstugan, låg i Finska Karelen. Kollontaj blev hon när hon som 20-åring, trots föräldrarnas missnöje, gifte sig med en vanlig ingenjör, i stället för med någon av de unga adelsmän som hon träffade. I äktenskapet, som i praktiken upphörde efter fyra, fem år, föddes en son. Hon hade dock många manliga beundrare och blev känd för ett ganska vidlyftigt kärleksliv, var gift ytterligare en gång och hade några långa och en del korta samboförhållanden. En praktiserande feminist!
Tidigt gick hon också till storms mot den borgerliga moralen och äktenskapet, samt för social rättvisa och fri kärlek. Hennes första skrifter handlade om det, och hon blev snabbt känd och anlitad som talare på olika möten. Alla radikaler och socialister i Europa reste flitigt, träffades ofta på konferenser och seminarier, så Kollontaj blev känd och uppskattad i många länder, inte minst i Norden. "I ett fritt samhälle är det lika enkelt att tillfredsställa de sexuella behoven som att dricka ett glas vatten" blev ett bevingat uttryck från henne, som varken Lenin eller Stalin gillade. Båda var, liksom majoriteten av befolkningen, konservativa i dessa frågor.
Riktigt radikal i politiska frågor blev Aleksandra Kollontaj först efter den berömda demonstrationen vid Vinterpalatset i Petersburg i januari 1905, "Den blodiga söndagen", då flera hundra personer mejades ner av soldaterna. Samma år träffade hon Lenin för första gången och blev mer och mer aktiv bland de ledande bolsjevikerna.
År 1917 samlades revolutionärerna i Petersburg och iscensatte de berömda revolutionerna, där Lenin ledde det avgörande maktövertagandet i november 1917 och där Kollontaj spelade en stor roll och blev minister (folkkommissarie) kring sociala frågor. Efter ett par år avsade hon sig ministerposten, liksom övriga partiuppdrag, med anledning av att hennes nye make Pavel Dybenko (1889–1938) stod åtalad för tjänstefel i det militära. Dybenko klarade sig den gången, men avrättades 1938 under Stalins utrensningar (Moskvaprocesserna).
Aleksandra Kollontaj kom aldrig tillbaka till några politiska uppdrag i Sovjet, men arbetade mycket internationellt. I slutet på 1920-talet gick hon, med sina stora språkkunskaper, över till den diplomatiska banan, först i Oslo och sedan, 1930–1945, som ambassadör i Stockholm. I Sverige blev hon snabbt känd och omtalad som "Madame Kollontaj", som alltid var så välklädd och elegant, överklassuppfostran lyste igenom.
Hennes största insatser som diplomat gjorde hon i samband med de hårda fredssluten för Finland, 1940 (Vinterkriget) och speciellt 1944 efter Fortsättningskriget då Kollontaj hade huvudansvaret för fredsförhandlingarna för Sovjet.
Efter kriget kallades hon hem till Moskva, där hon redigerade sina dagböcker som gavs ut på svenska 2008. Där hittade man ingen kritik eller diskussion kring Sovjets agerande i politiken och ytterst lite nytt eller intressant överhuvudtaget. Det kanske var denna lojalitet mot det kommunistiska partiet och Sovjet som var orsaken till att Aleksandra Kollontaj och Otto Ville Kuusinen (1881–1964), var de enda ledande politikerna som överlevde Stalintiden. Alla andra blev avrättade eller satta i fängelse under 1930-talet.
Fotnot: Huvudkälla till artikeln är "Aleksandra Kollontaj – En biografi" av Arkadij Vaksberg.