Idag är människor beredda att bokstavligen och handgripligen slåss för sina grönområden i städerna. Ett riktigt hjärtskärande exempel är vårens sammandrabbningar i Istanbul, mellan mångmiljonstadens demonstranter för att få behålla Gezi Park, mitt i staden, och turkisk polis.
I Gezi park tänker staden Istanbul anlägga en shoppinggalleria..i historisk stil. Invånarna ska alltså nöja sig med en kopia av något verkligt, sitta inomhus och fika, shoppa, istället för den existerande parken. Jag vet inte hur det gått sedan maj, men hoppas att de turkiska invånarna får behålla sitt andningshål i staden.
Här i lilla glesbygden blir jag ledsen när jag ser att den nitiska parkförvaltningen skövlar dikesområden och slänter, med en otroligt rik arktisk flora. Renfana, rölleka, veronika, midsommarblomster, ängsklocka, blåklocka, rödklöver, styvmorsviol, käringtand, kråkvicker, prästkrage, ögontröst, för att bara nämna en bråkdel av de ängsväxter som frodas på områden som har låg status i kommunens ögon. Fram med trimmern, alltså. Resultatet är en skövlad yta, där det inte ens finns gräs, bara vissna stumpar av fjolårets växtlighet. I det fallet tackar jag för en gångs Svevia för deras underlåtenhet; tack vare den så får ängsväxterna en chans.
I residensstaden planerar man för ny bebyggelse. Inom tullarna finns det inte mycket att bygga på. Byggherrarna vill komma högre och högre, som Ikaros. Kommer någon ihåg planerna att ”bygga” nedanför NSD-huset? Klösa fast höghus på de markstrimlor som eventuellt går att exploatera. I dagsläget finns flera planer på att bygga boende på vad mark som finns, Malmudden, Munkeberg Strand ... för att ta några få exempel. Jag ser inte någon röst som höjs till protest, när fritidsområdena och promenadstråken förstörs. Är solidariteten med Luleås expansion så stor?
Är verkligen medborgarna nöjda med att sitta i en galleria och låtsas som om det är på riktigt?
I inlandskommunerna: sluta hacka ner ängsvegetationen. Om ni fortsätter med det, så lägg även ner de så kallade ”skönhetsråden”.