Under massmordet i Southland Springs, Texas dog 26 personer. I förra månadens terrorattack i Las Vegas dog minst 59 personer. Exakt hur många av de svårt skadade som omkom är svårt att ta reda på. Efter den första uppståndelsen arkiveras händelsen i den digra listan av liknande händelser i USA. Massakern i Southland, Texas där Devin Patrick Kelley sköt ihjäl 26 personer är inte den första utförd av en före detta militär och det blir inte den sista.
Sorgen och vreden som söker förklaringar i amerikanska tidningar följer sedvanliga spår. Ofattbart. Hur kunde detta hända? Massmördaren måste vara galen.
Andra förklaringar än galenskap och vapen finns. De dröjer vanligen så länge att nya massakrer hinner inträffa och då försvinner intresset för tidigare händelser, men det finns undantag.
En av de våldsammaste terrorattackerna i USA inträffade den 19 april 1995. Då sprängde den före detta soldaten Timothy McVeigh den federala regeringsbyggnaden i Oklahoma City. 168 människor dog och 500 skadades. McVeigh fick dödsstraff. I samband med avrättning var det tv-sändningar i flera dagar. Nedräkningen varvades timme för timme med reklaminslag för schampo, korv och frukostflingor.
Tittarna fick detaljerade upplysningar om varje moment under avrättning, med ännu fler avbrott för reklam.
Varför blev Timothy McVeigh terrorist? Utförligt svar på frågan finns. Innan han avrättades berättade han om sitt liv för journalisterna Lou Michel och Dan Herbeck. I boken ”American Terrorist” är det tydligt att den amerikanska militären utbildade honom till det. Han lärde sig att döda. Vad han inte lärde var att stå ut med de systematiska lögnerna i den amerikanska armén.
I amerikanska medier framställdes 90-talets krig mot Irak som en rad lysande militära segrar. Timothy McVeigh upplevde kriget som en slakt av dåligt utrustade och dåligt utbildade irakiska soldater.
Desillusionerad återvände McVeigh hem till USA efter kriget. Han var en högt dekorerad soldat som trodde att arbetsmarknaden för honom var ljus.
Jobben han erbjöds var som väktare. Terrorattacken i Oklahoma City var hans hämnd. Han trodde att det skulle få människor att inse: USA är ett förljuget våldssamhälle.
Han hade fel.
Det har inte blivit bättre sedan Timothy McVeigh avrättades.
Tvärtom. David Finkel följde i ”De goda soldaterna” en infanteribataljon under USA:s senaste krig i Irak. I uppföljaren ”Thank You for Your Service” intervjuade han soldaterna efter hemkomsten.
Tacket i titeln är ironiskt. Soldaterna behandlades lika illa som Timothy McVeigh blivit tjugo år tidigare.
Usla sociala förhållanden och arbetslöshet i kombination med ett epidemiskt narkotikamissbruk och omfattande vapeninnehav är en mix som ger garanti för att den senaste dödsskjutningen i USA inte blir den sista.
Få har koll på omfattningen av massakrer.
”Normala” skjutningar, alltså sådana där ”bara” några få dör, är så vanliga att de knappt får någon publicitet. Varje år äger tiotals massakrer rum i USA.
FBI och Secret Service, som skapat profiler för seriemördare, har försökt skapa profiler för massmördare, men misslyckats. Det finns inga profiler för gärningsmännen, annat än att de är män. De kan ha vilken ålder, arbetsplats, bostad och personlighet som helst.
Massakrerna i USA tog fart under 80-talet. Det var ingen tillfällighet. Under detta årtionde fick miljoner anställda sparken. Direktörerna som avskedade belönades med höjda löner och bonusar. Samhällsförändringar ger bättre förklaringar än felsök i huvudet på massmördarna. Det är inte mördarna som behöver profileras, skriver Mark Ames i ”Going Postal”. Det är arbetsplatserna, där armén är den värsta.
Massakrerna är ett sätt att få utlopp för den vrede många före detta soldater upplever. Mördarna är desperata. De upplever, ofta med rätta, att de fått sina liv förstörda. De dödar för att hämnas och rikta uppmärksamhet på de förhållanden som förstört deras liv.