Bandoneon, cello och fiol ska ge en kontinental känsla åt pjäsen om det svenska trasproletariatet.
- De gör det jäkligt bra. Det satt en person bredvid mig och grinade faktiskt, berättar Kjell Johansson som än så länge bara sett en repetition.
Den 19 november får uppsättningen premiär på Stockholms stadsteater. Kjell Johanssons roman är den om 50-talsfamiljen i Midsommarkransen, den föraktade och bespottade på samhällets botten som överlever med hjälp av fantasteriets fyrverkeri. I centrum står de två barnen, Eva och Einar, som äntligen får hem sin pappa, världsomseglaren greve Johan von Johansson af Kransen, i själva verket nymuckad från fängelset.
- De är ständigt under press, ständigt hotade. Johans sätt att hantera det är att skapa en verklighet, att hitta på för att hela tiden ge sig själv och familjen kraft att stå ut, säger regissören Niklas Hjulström.
Tillsammans med manusförfattaren Kjell Sundstedt har han tagit sig an en stor uppgift. Huset vid Flon från 1997 har lämnat starka avtryck hos många läsare. Romanen är den första i en trilogi och dramatiseringen på Stockholms stadsteater utgår från de två första böckerna.
Moderns begravning blir startpunkten för Eva och Einar för en resa längs minnenas allé. För vad var det egentligen som hände? Som läsare är man aldrig riktigt säker på vad som är verkligt och påhittat, vilket Niklas Hjulström och Kjell Sundstedt också tagit vara på i dramatiseringen.
I sin längtan efter förståelse gör Eva också en fysisk resa till faderns gamla föräldrahem, i dag befolkat av hennes trashiga kusiner.
- De är inte Guds bästa barn precis, de är sjukpensionärer och illa sedda, ganska råa och otrevliga på många sätt, men all den här fördomsfullheten och ondskan är ju född ur förnedring, de har aldrig fått en chans. Hela trilogin kallar jag ju just "De utsatta", säger Kjell Johansson.
Samtidigt med premiären på Stockholms stadsteater kommer hans nya roman, Det var inte jag, en epilog till trilogin och fortsättningen på Evas besök hos sina råa och försupna kusiner. Även om Eva till det yttre är en klassresenär lämnar varken hon eller Kjell Johansson samhällets föraktade bottenskikt.
- Det är ju inte så viktigt med dem som det har gått bra för. Det man kan känna ilska för är hur folk faktiskt behandlas, då och i dag. Det är på deras sida man bör stå som författare, men det är också den som jag känner till bäst.