NY BOK

Anna Takanen

Sörjen som blev

Albert Bonniers förlag

Men kanske metaforen att Finland maldes ner som i en köttkvarn fungerar. Att vara en bricka i ett spel, eller att stormakterna trampade över lik för att nå sina strategiska mål. Allt i svallvågorna efter finska inbördeskriget och självständigheten från Ryssland 1917. 

All denna historiska bakgrund är inte enkel att foga in i en skönlitterär berättelse, där den lilla individen är i centrum. Den lilla individen har ju inte överblick över det som sen ska stå i historieböckerna. Enda sättet att lösa det, så att läsaren hänger med, är att ha en berättarröst. Så gör också Anna Takanen i "Sörjen som blev", en roman som försöker ta grepp om både vinterkriget och fortsättningskriget, och hur det påverkat hennes familjs historia. Jag har läst flera andra romaner de senaste 10–15 åren som handlar om finska krigsbarn, (och är också genuint intresserad av att få veta mer), verkligheten för soldater, familjer och anhöriga, i krigets skugga, alltså allt som inte handlar om ”vem som vann kriget”. Takanens roman skiljer sig inte i huvudsak från denna genre, men trasslar till det, i all välmening som jag uppfattar det, genom att blanda dramatisering av det som händer pappan som liten, med en nutida berättarröst, som ska hålla ihop alltsammans. Jag uppskattar pedagogiken i det och att Takanen verkligen ansträngt sig för att hålla två bollar i luften: hur familjens och släktens historia ändrades drastiskt i och med krigen, och hur de krigspolitiska skeendena såg ut. Plus att Takanens egen berättelse ska pusslas in i detta. Men personligen hade jag hellre sett att de dramatiserade levnadsödena och den kommenterande berättarrösten hade varit mer åtskilda i texten, och inte i ett och samma berättarflöde. Precis när jag kommit in i hur Takanens pappas familj hade det i krigets skugga måste jag byta till att ta in berättarröstens kommentar, mitt i det gestaltande flödet. 

Kanske man som författare måste välja perspektiv. Ett perspektiv jag inte glömmer är Anja Tynis "Finnungen" (1998), även om jag vill poängtera att det skrivits många mycket bra skildringar av hur krigen i Finland ändrade individers och familjers öden för evigt. Roligt dock att skildringar som Takanens hittat in till de etablerade förlagen, även om det kan bero på att författaren har en position som möjliggör berättandet.