Parken bär hennes namn och på stenen nedanför det ansikte som Lars Stålnacke format i koppar står det:
”Mia Green
14/4 1870–24/6 1949
Fotograf
Pionjär
Humanist”
Född alltså för precis 150 år sedan, i Roslagen i Uppland. Via Skellefteå och Piteå kom den unga Maria Amalia Lundmark till Haparanda 1894 och året därpå öppnade hon fotoateljé. Senare utvecklade hon affärsverksamheten med filialer på Seskarö och i finska Kemi.
Hon gifte sig 1898 med läraren Bror Ulrik Green och födde fyra barn, men fortsatte med full kraft sitt arbete. Som fotograf dokumenterade hon människor, miljöer och händelser i Haparanda och den omgivande trakten under ett halvt sekel.
Från 1903 hade hon sin affär och ateljé i det hus vid Sundellsgatan där familjen också bodde. Där började hon ofta arbetsdagen i mörkrummet och ateljén redan vid tre eller fyra på morgon, för att få vara ifred innan barnen vaknade. Det berättar Karin Tjernström i sin heltäckande text i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, www.skbl.se/sv/artikel/MariaMiaAmaliaGreen.
Jobbet som fotograf handlade till en början mycket om att ta porträtt och gruppbilder, men den dramatiska utvecklingen i världen och Mia Greens engagemang gjorde att hon alltmer gick över till att fotografera journalistiskt och dokumentärt.
I trakten blev hon igenkänd när hon på det som påståtts vara Haparandas första cykel trampande omkring på sina uppdrag.
Hon avbildade bygd och byggnader, landskap och industrier, samt ett myller av människor. Hennes kamera fångade vardagsliv och lokala innevånare, men också militärer och flyktingar, smugglare och tullare, politiker och kungligheter under den mest dramatiska delen av Haparandas historia.
En hel del bilder sålde hon till tidningar i Stockholm och södra Sverige. Haparanda och gränsen mot Finland var under första världskriget ett händelsernas centrum, liknat vid ett nålsöga som människor och försändelser måste passera på sin väg mellan öst och väst.
Pionjär var hon också inom politiken. Hon var ordförande i lokala Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt och blev senare ledamot i FKPR:s nationella centralstyrelse.
I stadsfullmäktige representerade hon Högerpartiet i ett par mandatperioder och från den positionen kunde hon driva på så att Haparanda fick sitt första ålderdomshem 1923. Närmast på egen hand samlade Mia Green in medel, berättar Karin Tjernström, genom att uppsöka de ”gulaschbaroner” som tjänat pengar på kriget och som hon med sin beslutsamhet och viljestyrka fick att göra rätt för sig.
Minnesmonumentets tredje epitet Humanist förtjänade hon också. Det hon upplevde genom kameraögat fick henne att engagera sig ännu mer. Hon hjälpte kvinnor att få jobb och deltog aktivt för att stötte de många krigsinvalider som passerade gränsen.
Senare initierade hon ett invalidmonument på Haparanda kyrkogård till minne av de drygt 200 soldater som hade avlidit. I många år skötte hon själv om växterna vid monumentet. För sina insatser fick hon medalj av Röda korset i Tyskland och Österrike.
När hon avled 1949 fick Mia Green sin gravplats i närheten av monumentet.
De bilder som är bevarade av hennes digra produktion finns sedan början på 1970-talet i Haparanda kommuns arkiv. Det är ingen komplett samling, men det är en värdefull dokumentation av en dramatisk tid – presterad av en person som var just fotograf, pionjär och humanist.