Thörnqvist ger bonnigheten djup

I epilogen till Peter Törnqvists roman kommer en programförklaring från de kvinnliga luffaren Tusen Nätter. Hon vill skriva motberättelser, säger hon. "För att motverka den förbannande igenkorkningen av föreställningsvärlden" fyller en av hennes luffarkollegor i.
Detsamma gäller för Peter Törnqvist.
- Absolut. En kvinna i en läsecirkel i Tidaholm sade att "det här är ingen bok skriven för heltidsarbetande människor". Hon sade det med glimten i ögat, men jag tror att ett av mina syften är att dra ner BNP:n.
Även Peter Törnqvist har glimten i ögat. Hans Kioskvridning 140 grader är litteraturårets mest skruvade och krävande roman. Bonnighet och existensens sköna bråddjup förenas i en Smålandsvästern som trots kritikereuforin inte orsakade telefonstorm ens från bibliotekarierna i Småland.
Eftersom två har chansen att dra mer publik än en har han slagit sig ihop med författarkollegan och Tolkienöversättaren Erik Andersson. Vägstycken heter deras biblioteksturné där de varvar textläsning med låtar av Kjell Höglund.

Om miniturnén är ett lustfyllt avbräck är författarskapet en civilisationskritisk motståndsrörelse som vanligtvis bedrivs i en liten lägenhet i Göteborg.
- Jag kommer ju från skogen på något sätt, säger Peter Törnqvist vars bakgrund inte bara rymmer spridda universitetsstudier utan också arbete i en handelsträdgård, på ett norrländskt snickeri och en småländsk torvmosse.
Som 31-åring gick han Biskops Arnö och började skriva på allvar. Redan efter debuten föstes han in i fållan "årtiondets mest lovande författare".
Efter en samling noveller och en annan med lyrisk kortprosa är Kioskvridning 140 grader hans första roman, tillika största kraftprov. En färd tillbaka till barndomens mytologi, till forntiden som han säger.
- Jag tror alla barndomar känns så, när jag åkte tåg dit var det österut, mot soluppgången. Jag åkte i så många avseenden tillbaka i tid och rum. Jag känner fortfarande av det, fast på ett lugnare och avklarnat sätt. Förr var det rätt smärtsamt, jag saknade Småland så mycket.
Motberättelser finns i hans skildring av hösnuva, av taltrastens dialekt och av ett gäng ungdomars sommarjobb på en torvmosse.
- Hösnuvan kom automatiskt, jag skrev om min egen. Det jag verkligen ville lyfta fram var torvmossen. När jag berättar att jag jobbat på en torvmosse och att man åkte ut dit på en smalspårig järnväg undrar folk vilket århundrade jag levt i. Den finns fortfarande, och arbetet utförs i stort sett likadant som då.
Men den Törnqvistska motståndsrörelsen drivs framför allt i språket. Kioskvridning 140 grader är en lyrisk och tät berättelse om ett gäng ungdomar, delvis skriven på dialekt och full av galet roliga burleskerier. "Torgny Lindgren och Piraten på mellanöl kanske" säger Törnqvist själv.
- Hellre än dialekt skulle jag vilja kalla det talspråklighet, det är öppnare och mindre hembygdsnavlat.
- Det bara uppstod. Plötsligt öppnade sig en trut i texten som fortsatte där replikerna tog slut, och jag förstod att den berikade och osäkrade texten, att den förhoppningsvis gjorde den mindre rigid och auktoritär.

För den blinda auktoriteten står i stället kyrkan. Huvudpersonen Tjippen sängväter och revolterar till slut mot sin kristne och fyrkantige faders skuldbeläggning. Inte heller Peter Törnqvist har snälla ord att säga om kyrkan.
- När man är yngre är det ju som Tjippen säger, barnatro, levande ljus och trygghet. Det blir en jättekrock när man upptäcker att man inte kan tro på det, att man måste kliva ur. Barn blir så präglade, hade jag varit barn till KPML(r):are hade jag varit tvungen att göra upp med det. Nu var jag bara tvungen att kasta lite grus på kyrkan.
Själfullheten finns i stället i naturen. Peter Törnqvist skildrar osynliga naturväsen, "gnåmer" med "å", som fixar vägdammet och daggen, helt enkelt det mesta medan världen tänker på annat.
- För unghopen blir det en motbild som också varit min egen. Naturen besitter en enastående subversiv kraft, där har jag upplevt massor med spejsad skönhet. När jag blev äldre blev den också konstnärsmaterial.
- Världen är inrättad efter en plundrarblick på naturen, jag känner att det är ett politiskt statement både att vara i naturen och att skriva om den.