Sedan 70-talet har mycket hänt med den grekiska kulturen. Först EU-medlemskap med hopp om lyft i den alltid så sargade ekonomin. Sedan skulle euron göra greken jämlik med rika Västeuropa. Därefter kraschen. Och nu skammen.
Så hamnade den grekiska flaggan sedermera på en t-tröja i Carlings, en av Luleås klädaffärer. "Hall of shame", skam på prispall. På topp stod visserligen den svenska konungen, och på andra plats en gammal S-ledare vid namn Juholt. Men det reagerade inte grekerna på, utan det som upprörde var att deras flagga hade hissats på tredjeplatsen. Skam över nationalsymbolen.
- Häng gärna ut våra politiker. Om det varit Papandreou på tröjan hade jag inte sagt någonting. Men flaggan är helig, säger Andreas Bagiaras.
Han är bosatt i Luleå sedan länge, men kommer ursprungligen från Larissa i Grekland. Vi lärde känna varandra här för runt 15 år sedan då vi köpte åttaarmad bläckfisk i storpaket om 12 kilo från BD fisk som vi delade och gjorde kok på med olja, citron och vinäger.
Vi ville väl att det skulle bli lite mer Grekland av Malmudden. Men smaken blev aldrig som vid Medelhavets strand.
Då skämtade vi om Sverige, hur förbaskat trångt det var i glesbygdens mentala utrymme, och hur vi saknade den grekiska kulturen. Där fanns en positiv skamlöshet. Och en frånvaro av präktighet som tycktes släppa sinnet lite friare. Jag tänkte så i vart fall. Att det fanns något i den där blåvita folksjälen som jag sträckte mig efter, men aldrig riktigt nådde fram till.
Men grekerna själva började klaga några år efter att bläckfisken var uppäten. Någonting höll på att försvinna av "det där". Själen transformerades. På det politiska planet en EU-anpassning och sedermera ett inträde i eurosamarbetet, förmodligen med hopp om att det relativt fattiga landet nu skulle få en chans att resa sig och bli någorlunda jämbördigt med länder som Sverige. Men mellan euron och välståndet stod en väletablerad nepotism.
Man får inte heller glömma att Grekland är både den äldsta och samtidigt en av de yngsta demokratierna. Juntan föll så sent som 1974.
- Mycket blod har spillts för att erövra den här flaggan, säger Andreas Bagiaras.
Ett kors för den grekortodoxa kyrkan, blåvita ränder för himmel och hav. En helig symbol för demokratin med slagordet "Frihet eller död". Nu på tredjeplats i skamvrån på en t-tröja. Det räckte för att väcka hans irritation.
- För tänk om det varit den samiska flaggan, säger Andreas Bagiaras.
- Eller den turkiska flaggan, argumenterar luleåbon Kostas Pigounakis.
- Då hade de bränt ner stället!
Det där sista är sagt med grekiska andetag och skratt efter. En känga åt den gamla ockupationsmakten. Samtalet börjar påminna om en scen ur en av Theodor Kallifatides böcker - En lång dag i Aten - då han sitter på en ouzeria och skroderar med gelikar.
Konsensus finns där också. Att köpa t-tröjan och ta med den på Greklandssemestern är inte att rekommendera.
Men när så politikerna får all skuld för krisen och svågerpolitiken i Hellas börjar jag protestera. Otaliga är roffarhistorierna, hur många sagor som helst om hur någon hög tjänsteman ordnar statliga jobb åt hela släkten. Eller den om herr Krösus som aldrig granskats av skattemyndigheten och inte betalat ett öre i skatt.
Alla utsagor är förstås omöjliga att verifiera. De blir en slags vandringssägner som möjligen tecknar ett porträtt av mentaliteten. Med var sin tömd Coca-Cola framför sig, vad säger då dessa herrar: Finns inte en roffarmentalitet även bland gemene man i Grekland. Om någon magnat tar sin attachéväska med fem miljoner euro över gränsen, har då inte den vanlige Georgios samtidigt snott åt sig 50 drakar om han kunnat.
Om samtalet varit med i Kallifatides Atenbok hade det kommit hårda protester mot resonemanget. Så även nu. Lillsmitaren omskrivs och kallas överlevare. Man kan ju inte erkänna någonting komprometterande rakt av. Så när politikerna än en gång får skulden för allt och frågan ändå hänger kvar...
...är det den lite tillbakadragne och unge Michalis Giallousis som plötsligt säger:
- Nog är det lite allas fel också. På sätt och vis förstår jag skämtet på t-tröjan.
Tid nu för uppvaknande och att försöka få ordning på mentaliteten, den där som vi försökte kopiera med de frysta 12-kilospaketen. Inga fler holländska tomater i grekiska grönsaksdiskar. Bort med sånt! Made in Greece. Ner med priserna och börja om med drachmer från noll.
Men låt flaggan vara i fred.
Hemma i vardagsrumssoffan försöker jag få till landets andra nationalsång på dragspelet, fritt översatt Roddbåten på stranden, av Mikis Theodorakis. Men hur jag än nöter uteblir de grekiska dofterna. Det låter mer som humpa eller schottis hur jag än sveper med bälgen.