Knut Lundmark var en jordbrukarson från Krokträsk mellan Älvsbyn och Boden. Året var 1889 när han föddes och miljön talade för att han skulle bli kvar i hembygden, som bonde, som skogsarbetare eller vad som kunde erbjudas så där i början av 1900-talet.
Men ödet ville annorlunda. Kyrkoherde Nygren i Älvsbyn övertalade den motvilliga modern att pojken måste få gå vidare. Studera, det var lika med först elementarskolan i Piteå, sedan läroverket i Luleå.
Med det möter vi också de första tecknen på radikalism - och önskan att läsa Strindberg. Vad månde bliva tänkte kanske några - och detta utifrån några obetydliga men dock talande händelser.
Den fattige skolpojken stegade in på det då nyöppnade stadsbiblioteket i Piteå. Det bör ha varit under de allra första åren av 1900-talet. Hans ärende var att få läsa Mäster Olof och då måste den förskräckta assistenten begära särskilt tillstånd för att få låna ut något sådant. August Strindberg var ett författarnamn med minst sagt både utropstecken och frågetecken när det gällde skolungdomens läsning.
Men Knut kunde låna sin bok och då frågar man sig vad han därmed fick i sina händer. Detta gällde nämligen en skolynglig som ännu inte var konfirmerad.
Litteraturforskarna har gett olika förklaringar. En del säger att dramat Mäster Olof var Strindbergs första mästerverk, från 1871. Men det farliga då? Gustav Vasa i egenskap av maktens och revolutionens representant utnyttjade reformatorn Olof, beskriven som viljesvag och inkonsekvent. Detta låter egentligen inte oroande så länge vi håller oss till ett drama med ett historiskt ämne som låg nästan fyra århundraden bort i tiden.
Kanske det räckte med bara författarnamnet Strindberg som nog bibliotekarien visste stod för betydligt värre saker, Röda rummet och Giftas. Beträffande Giftas så gick det till formlig rättegång med två anklagelser, dels en negativ kvinnoskildring förmodligen baserad på Strindbergs egna trassliga relationer till det motsatta könet, dels och än farligare hans drift med nattvarden.
Inte nog med att Lundmark läste Strindberg. Under gymnasieåren i Luleå kom nästa konflikt. Han hade nämligen 1 maj 1908 deltagit i ett demonstrationståg och det var återigen högst olämpligt. Rektorsförhör väntade, rektorn var egentligen ganska förstående men händelsen försvårades av att ynglingen inte var ångerfull utan istället förolämpad.
Och kanske får man se händelsen som ytterligare bevis för hans minst sagt självständiga handlande. Man ska nämligen komma ihåg att detta var en tid när dels läroverksungdom förutsattes stå på de samhällbevarande krafternas sida, dels att ett år som 1909 ledde de sociala och ekonomiska motsättningarna till Storstrejken när inte minst industrierna i Norrbottens stod still.
Även för Lundmark kom en form av befrielsens timme. Han tog studenten i Luleå 1908, samma år som han tågade under de röda fanorna, och gav sig av till Uppsala. Han ägnade sig åt astronomi, disputerade i ämnet, gjorde studieresor till USA vilket på den tiden var förvisso storartat. Han ägnade sig åt att utforska galaxernas eller stjärnsystemen i rymden. Krönet blev att han var professor i astronomi i Lund under en lång period, från 1929 till 1955.
Men vart tog Strindberg, liksom hembygden, vägen i ett sådant sammanhang? Om vi börjar med Strindberg så har en forskare sökt förklara det hela med några ord: "Det var med synbart nöje som Knut Lundmark erinrade sig denna tidiga konfrontation med Strindberg som skandalskribent (och då är det Giftas-novellerna som kommer i åtanke).
Som gymnasist i Luleå och student i Uppsala följde han sedan den beundrade diktaren från bok till bok och kom med tiden att bli en verklig kännare av hans verk. Det är naturligt att tänka sig att Knut Lundmark - liksom många av hans generation - först och främst tilltalades av trotset och dristigheten i Strindbergs samhällskritik, av upprorsmakaren, av Loke, smädande tidens gudar."
Så långt den övergripande förklaringen. Men därtill kan läggas två saker. För det första: Lundmark skapade en privat klipp- och boksamling som innehöll allt han kunde komma över i ämnet. Den samlingen har till stor del hamnat på Strindbergsmuseet i Stockholm. För det andra skrev Lundmark, astronom och därmed naturvetare som han var, en bok om just Strindberg med underrubriken Geniet, Sökaren och Människan. Detta skedde 1948 och således när Lundmark var en väl etablerad astronomiprofessor. Behöver man tillägga att boken inte togs emot speciellt nådigt av humanisterna, av litteraturvetarna. De ville snarast kalla Lundmarks inhopp i branschen som en underdånig hyllning istället för en saklig studie av Strindbergs författarskap.
Åtminstone på en punkt hade Lundmark övertaget i sin bok om Strindberg. Den store mästaren, om man får använda ett sådant uttryck, hade likt i en vision tagit upp tanken på att en särskild stjärnhop avtecknade sig som ett hjulkors på sydhimlen. Det skulle enligt Strindberg vara ett tecken i världsalltet från en högre makt.
Hjulkorset går enligt det resonemanget tillbaka på "theta", den första bokstaven i grekiskans theos, vilket betydde just Gud. Astronomen Lundmark kunde redan 1922 fotografera stjärnhopen vid ett besök i Amerika - men han förmådde naturligtvis inte se någon korsform. Därmed föll också gudsbeviset enligt Strindberg.
Lundmark var även den store popularisatorn och folkbildaren, känd för sina långa föreläsningsresor i hela Sverige. Själv minns jag ett besök i mitten av 50-talet när han talade om sina kära stjärnor och nebulosor på Godtemplarlokalen i Piteå. Den gången var han den etablerade professorn och jag en skolelev, men inte kunde jag då veta vad Lundmark hade upplevt i samma stad ett halvt århundrade tidigare.
Både Lundmark och Strindberg var mångfrestande personer som gick utanför sitt egentliga kompetensområde. Strindberg som astronom, eller som historiker och naturvetenskapsman, var inte så lyckad. Lundmark som Strindbergforskare var i sig känd men egentligen inte erkänd.
Men trots det var Lundmark den som skrev och skrev i skiftande ämnen, om Strindberg och religionen, om Strindberg och bakgrunden till Hemsöborna, men även om Bibelns Betlehemsstjärna och om Gamla testamentets astronomi, detta för att ge några exempel. Det räcker mer än väl för att binda samman de båda personerna - och det i ett skeende som börjar med det ifrågasatta lånet av Mäster Olof på stadsbiblioteket i Piteå.