Döden är inte långt borta från systrarna Brontës hus i Haworth. Kyrkogården ligger som en park runt byggnaden. Gravstenarna fanns på plats redan när Brontë bodde här. Inskriptionerna på stenarna vittnar om att det är längesedan döden var närvarande. Mossa gör årtalen svårlästa, men de flesta här har legat under jord i mer än tvåhundra år. Högt gräs och färgblekta tygblommor vittnar om att de levande inte passar de döda. Bortom gravstenarna reser sig kyrkan.
Att utsikten har varit densamma sedan systrarna skrev sina romaner och dikter vid 1800-talets mitt är en passande tanke, men kyrkan de såg försvann i lågor och den som nu kan beskådas byggdes senare.
Utsikten låter betraktaren förstå varför döden har varit så levande i huset där Brontë bodde. Det är mörkt i rummen. När man ser ut genom fönstren syns nästan inte himlen.
I romanerna uppträder den ofta som en föreställning om ett annat slags liv, men inte alltid något att längta efter.
När Catherine i Svindlande höjder i drömmen hamnade i himlen började hon gråta. Hon kände sig inte hemma där uppe utan längtade tillbaka till jorden. Änglarna blev arga för att hon inte trivdes och kastade ut henne.
Hemmet är som man kunnat föreställa sig, även om rummen i Brontë Personage Museum är mindre än jag trott, kanske är det så för att husen i romanerna är större än rummen i det hus där romanerna skrevs.
Inte bara huset är som man kunnat förvänta under läsningen av Svindlande höjder och Jane Eyre. Staden ser ut att ha förblivit vad den var, för att besökarna ska kunna vandra rakt in i den romanvärld Emily, Charlotte och Anne skapade.
Många gör det. Efter Shakespeares Stratford upon Avon är Haworth den mesta besökta litterära platsen i England.
Att klassisk litteratur lönar sig syns i Haworth. Turistsäsongen borde ha varit förbi, men längs Haworth Main Street är det gott om folk i affärerna och på caféerna. Besökarna har alltså kommit för att de har läst romaner som skrevs för mer än 150 år sedan. Porträtt av systrarna Brontë finns överallt. Matsalen på det Bädd & Breakfast där jag bor är fylld med bilder av författarna och affischer från filmatiseringar av deras böcker.
I romanerna är hösten alltid nära. På hösten är kärleken historia. De drabbade ser om sina sår som uppstått på grund av förälskelser som inte passade konventionerna om hur äktenskap skulle vara. Diagnosen för konflikterna är kärlek, klass och kön. Konflikterna ger romanerna energi.
Annars var livet i Haworth stillsamma vardagar. Det är lätt att sjunka in i atmosfären och fyllas av det lugn som måste ha härskat i de små rummen.
Mina fördomar om tantböcker fanns på plats när jag började läsa, men det dröjde inte många sidor i Svindlande höjder för att känna hur levande romanen är. Omständligt blir det ibland, men levande är texten hela tiden. I rummen och under vandringar i landskapet omkring Haworth ser man det liv som skildrats och man förstår att det, mer än något annat, var längtan. Romanerna handlar om de sociala normer som förhindrade kärleken från att förverkligas över klassgränserna.
Klasskillnader var inget man gjorde uppror mot i Brontëtidens Haworth. Här fanns ingen industri och inga arbetare. Klasskampen ägde rum i närbelägna Manchester där Friedrich Engels skrev Den arbetande klassens läge i England. Boken utkom 1845, året innan Emily och Charlotte debuterade.
Könsroller var inget man gjorde uppror mot, om hur svårt det var att vara kvinna och leva efter den tidens konventioner handlar allt Emily, Charlotte och Anne skrev. Under läsningen får man en känsla av att livet som skildras är livet som levdes. En förklaring är att borta var borta och att hemma var här i Haworth, en plats systrarna sällan lämnade.
Från Brontë Personage Museum går en stig mellan kyrkan och kyrkogården till det hedlandskap som innan systrarnas litterära succé var Haworth Moor, men nu kallas The Brontë Moor.
Skogen försvann under tidig medeltid. Nu möter ljung och gräs. Övergivna hus är utspridda på heden. Fåren på sluttningarna använder samma stigar som vi som vandrar. Lämnar plats gör de först när jag är några meter från dem. I dalgången bort mot den lilla bro där systrarna brukade vila under sina vandringar betar fåren i det färgsprakande landskapet. Stigen upp till vattenfallet systrarna brukade besöka är nästan igenvuxen. Högst upp på sluttningen tar vinden i medan hösten sprider sina färger i landskapet. Vintern väntar om krönet.
Allt är som det ska vara i en litterär geografi av ensamhet, död och längtan.