- Ni kan fortsätta att äta soppa. Jag är ingen legend, bara en vanlig människa, säger Staffan Westerberg efter att ha gjort bejublad entré i tisdagens soppteaterföreställning.
Men fasen vet om inte teatermannen från Svartön ändå måste beskrivas som en legend. I somligas ögon har han varit en onytting, "en som gör allting fel och till ingen nytta", för att citera ur föreställningen.
Ett tag var det på modet att anklaga honom för att med sina dockteaterprogram i tv ha förstört en generation barn. Staffan Westerberg har dock fortsatt att göra sin grej och det gör han fortfarande vid 77 års ålder. För detta är han värd all respekt och det är lite fint att få sitta i en teatersalong i Luleå och få vara med om ännu en återkomst av stadens store son.
Den här gången handlar det om ett framträdande i det lite mindre formatet. Föreställningen bygger på Westerbergs bok Onyttingen som kom ut i höstas. Det bjuds på läsning, bildvisning och sånger i en underhållande blandning.
Westerberg och ensemblen tar oss med på en Nils Holgersson-resa genom Norrbotten. Den tar sin början när Gunnar Renlund, Westerbergs alter ego, bestämmer sig för att rymma från hemmet för gamla svamlingar i Nattavaara by och ge sig ut på jakt efter den vita renen.
Färden går över Älvsbyn och Boden till Luleå. Gunnar bevistar en föreställning med Cirkus Schrammel på Loet i Luleå. Från Svartöberget blickar han ner mot den gula disponentvillan, huset som Staffan Westerberg bodde i som barn. Där dukas upp till fest under kristallkronorna som dallrar när järnmalmen lastas i fartygen.
Självklart hittar Gunnar till slut den vita renen och får passera Lapporten, vaktad av Sankte Per.
Fantasin tycks aldrig tryta för Staffan Westerberg som lovat att fortsätta att stå på scenen så länge han bara orkar.
Onyttingen blev en trivsam, opretentiös och lite improviserad föreställning med kompetenta skådespelare och musiker. Dessvärre verkar gårdagens två framföranden bli de enda.
Bland alla skratten ställer också Westerberg de existentiella frågorna: Hur kul är det att sitta inlåst på ett hem för gamla svamlingar? Och vad gör man åt det?
Ja, varför inte göra som Gunnar Renlund: Drömma sig bort till fantasins land.