Arbetsstugorna var en form av internat för fattiga barn som startade i Stockholm på 1880-talet och sedan i lite andra former utvecklades i norra Sverige. I Norrbotten fanns det sammanlagt 21 arbetsstugor, de flesta i Tornedalen, eller finnbygden, som man sa i början på 1900-talet. I dessa internat, som på senare tid blivit mycket kritiserade och omdiskuterade, var fattiga barn från glesbygden samlade i heltidsboenden, ofta utan att kunna besöka sina hem mer än under sommar- och julloven. Barnen gick i vanlig skola i närheten och vid själva arbetsstugan fick de lära sig viktiga hantverk som slöjd och hushållsarbete.
Vid diskussionerna i Korpilombolo medverkade Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, Norrbottens museum, samt forskare och skådespelare. Norrbottens landshövding Lotta Finstorp och biskop Åsa Nyström deltog också, liksom publiken.
Dagen inleddes med föredrag av Lars Elenius och Daniel Nilsson Ranta om arbetsstugornas idé och utveckling. Skådespelare bidrog med uppläsning ur "Berättelser från arbetsstugorna" och en lokal teatergrupp deltog med aktuella sketcher. Medlemmar ur Sannings- och försoningskommissionen betonade främst det språkliga förtrycket mot finska/meänkieli som förekom på arbetsstugorna. Dessa skulle vara helt svenskspråkiga och föreståndarinnorna behövde inte ens kunna det lokala språket, barnens hemspråk.
Från publiken kom några intressanta inlägg: En man berättade hur han som sjuåring som straff för en förseelse blivit piskad blodig av föreståndarinnan. Liknande historier har hörts tidigare. En kvinna berättade att hon haft det mycket bra vid arbetsstugan, aldrig blivit slagen, men fått lära sig en massa saker som hon haft nytta av i sitt liv. Upplevelserna varierar kraftigt, och tycks ha berott mycket på föreståndarinnan. Flickor tycks också ha anpassat sig mycket lättare till både arbetsstuga och skola än pojkar.
Eftersom ämnet fortfarande är så svårt och känsligt, så kom jag att fundera på några frågeställningar som jag skrev ner under den mycket givande dagen. De kan säkert bidra till diskussioner om arbetsstugorna:
* Vilka alternativ för en skolgång i glesbygden fanns det i början av 1900-talet? Var skolhemmen den enda möjliga lösningen eller hade det varit bättre om eleverna fått vara hemma?
* Hur omfattande var det språkliga förtrycket vid arbetsstugor och skolor i Tornedalen och hur såg elever och föräldrar på svenskundervisningen på den tiden?
* En del har gjort jämförelser mellan de samiska nomadskolorna och arbetsstugorna och noterat den stora skillnaden i målsättning. Vid nomadskolorna ville man behålla så mycket som möjligt av det samiska, språk och kultur, "lapp skall vara lapp", medan arbetsstugorna hade en tydlig försvenskning av eleverna på sitt program.
* Varför var alla föreståndare vid stugorna kvinnor, många utan kunskaper i elevernas hemspråk?
* Bidrog avsaknaden av manliga ledare till problemen vid stugorna? Har vi samma typ av oro i dagens skolor?
* Hur mycket av kritiken mot arbetsstugorna beror på vår tids värderingar? Läggs 2000-talets tänkande och tro på det tidiga1900-talets fattiga Norrbottensbyar?