Vikingarnas värld uppfattas i populärhistoriska sammanhang som ett enda omtumlande äventyr, med långfärder till havs och krigiska expeditioner. En del tillägger att vikingatiden var början till köpstäder, statsbildningar och ett ”ordnat” liv mera likt nutidens. Närmast på hemmaplan anses ”staden” Birka i Mälaren ingå i en händelsekedja där Sigtuna och Stockholm snart nog blev nya handelscentra. Längre bort gäller att vikingarna visade sig både i Paris och södra England, ja till och med i Medelhavet. I österled var man knappast sämre. Via Finska viken drog man på de ryska floderna bort till Miklagård eller dagens Istanbul.
Här i norr, vad gäller där? I vårt län finns en typ av fornlämningar som dels hör till den här perioden, dels har genom åren mycket diskuterats bland arkeologerna. Utbredningen täcker de svenska och norska fjällen från nordligaste Jämtland upp till Stora Luleälv. Vad som avses är stalotomter. Detta var den vanliga och får vi kanske säga lokala och traditionella benämningen bland samerna på platser där ett främmande folk, stalo, har bott och lämnat sina spår. Tomterna ligger i den översta fjällbjörkskogen där de ofta också placerats på rad.
Stalotomterna är egentligen spår av byggnader, därom var man enig i början av 1900-talet. I naturen syns lämningar i form av en låg omkring meterbred rundad rektangulär jordvall som omsluter ett nedsänkt golvplan. Måtten kan variera mellan 4 x 3 m till 6 x 5 m. Med detta har vi klarlagt de fysiska lämningar som kan knytas till den samiska muntliga traditionen redan under 1700-talet. Likaså uppfattade man stalo som främlingar eller nordbor. Från mitten av 1900-talet kom den tolkningen i gungning. Ernst Manker var sin tids mest kände sameforskare utifrån sina talrika populära böcker och digra vetenskapliga verk. Manker hävdade att stalotomten hade ett samiskt ursprung där snarast en tältkåta placerats på en uppskottad jordvall. Därmed har vi nått den andra ytterligheten av förklaringar. Traditionen och även åtskilliga äldre forskare talade således om främlingar i samernas land. Manker såg stalotomten som en lite speciell konstruktion för den samiska bågstångskåtan, och i huvudsak instämde flera andra forskare, t ex Inga-Maria Mulk.
Så långt kan vi skissera situationen utifrån en artikel i det rätt nyutkomna numret av Bebyggelsehistorisk tidskrift (nr 63/2012). Författare är Anders Wepsäläinen, som själv titulerar sig som tecknare, illustratör och arkeolog, och som under ett antal år deltagit i utgrävningar i fjälltrakterna av just stalotomter. Redan uppsatsens titel visar att det är en populärversion eftersom han frågar sig ”Nå, vem var egentligen Stalo?”
Vi fortsätter kavalkaden av olika tolkningar. Efter något årtionde slår pendeln tillbaka bildlikt talat och snarast i förhållande till Manker. Rolf Kjellström, som i likhet med Manker tillhörde samiska avdelningen vid Nordiska museet, hade en helt annan åsikt. Kjellström utgick från sägenmaterialet, från arkeologiska undersökningar som visar på dateringar ungefär tusen år gamla men även från ett geopolitiskt sammanhang. Kjellström och i hans efterföljd även Wepsäläinen hävdar, för att citera den senare, att ”Stalotomterna var de nordnorska hålogahövdingarnas replipunkter för jakt, handel med samerna och för uppbörden av den lönsamma ’finneskatten’”. Detta har även bekräftas i de isländska sagorna. Stalotomterna skulle med andra ord vittna om torvhus, därtill också nordiska sådana. Under vikingatid koloniserades från Norge såväl Island, Grönland och New Foundland och i samtliga dessa fall användes just torv i brist på annat byggnadsmaterial. Varför skulle inte i våra egna fjäll ha funnits samma byggnadssätt? De svenska fjällen ligger påtagligt nära för en expansion från det nordnorska området, det som kallades för Hålogaland och idag snarast motsvaras av Nordlands fylke. Så långt följer vi Wepsäläinen.
Ett sådant atlantiskt perspektiv kan verkligen ge flyt åt tanken. Finns det mellan de lappländska aktiviteterna och sjöfarare som nådde bort till nordöstra Kanada ett samband? På 1960-talet genomförde det norska paret Helge och Anne Stine Ingstad fleråriga fältarbeten för att träffa på ”Vinland det goda”, det gynnsamma land i väster som de isländska källorna beskriver. Flera torvhus, smedja, kolmila och kokgropar hittades på New Foundlands nordkust på en plats som heter L´anse aux Meadows. Där fanns även lax och säl, foder till kor och får liksom rikt givande bärmarker. Om hela denna upptäcktshistoria berättar Helge Ingstad i Västervägen till Vinland från 1965.
I det sammanhanget beskriver Ingstad även fyndet av en sländtrissa i ett av torvhusen. Detta rör sig om ett skäligen oansenligt föremål, en skivformad hålförsedd sten använd som tyngd när man skulle spinna med slända. Fyndet visar att både kvinnor och får var med vid de familjevisa utvandringarna till Nordamerika. Även i stalotomterna har det hittats sländtrissor. Wepsäläinen har i annat sammanhang underkänt att sådana användes för spinning av tenntråd eller rottågor eftersom sländtrissan är alltför lätt i det fallet. Hans slutsats är därför tydlig: ”Den närmast till hands liggande tolkningen är nog snarast att Stalos hustru som omtalas i många sägner är den som använt sländtrissan.”
Så långt komna och vi har även hunnit till Stalos hustru. Samtidigt har vi i minnet den ibland polariserade diskussion som förekommer om fornlämningar i Lappland. Alla lämningar behöver inte med självklarhet vara samiska. Kanske vi ibland kan tala om nordiska, om skandinaviska eller om vikingatida inslag. När man hittar både torvhus och sländtrissor i isländska, grönländska och nordamerikanska sammanhang frågar man sig varför inte detta även kan tänkas för Lapplands del. Ingstads i New Foundland och Wepsäläinen i Lappland står för nya ingångar. Kulturmönstren ger oss nya samband – att vi människor ingår i en väv med outtömliga kombinationsmöjligheter.