Hur det lätet utvecklades till andra läten och så småningom till ord och språk, det är en av livets stora gåtor. Det måste ha skett någon form av ”emergent organisation”, vetenskaplig jargong för det vi vanliga dödliga kallar ett mirakel.
Det skriver språkforskaren Lars Melin i sin intressanta och fantasieggande text om ”Språkets gåtfulla utveckling” i den katolska skriften Signum 4/2020.
Han slår fast att vi aldrig kommer att få veta något bestämt om hur det gick till när språket byggdes upp. Enligt aktuell uppskattning har det mirakulösa bygget pågått i mer än 300 000 år. Redan för så länge sedan verkar våra Homo Sapiens-förfäder ha varit kapabla och motiverade att börja språka med varandra.
Melin förmedlar ett halvdussin teorier om hur det kan ha gått till, alla med lustiga namn:
Bla bla bla-teorin – att de tidiga människornas sociala behov var så starka att de behövde ge dem verbala uttryck.
Där och då-teorin – att det krävdes ett mer avancerat sätt att kommunicera för att sätta namn på allt som det inte gick att bara peka på.
Hej och hå-teorin – att språket uppstod i arbetsgemenskapen, för att fördela arbetsuppgifterna och/eller samordna kraften i insatserna.
Tra la la-teorin – att också de primitiva individerna hade behov av estetiska uttryck och rytm och klang.
Wow!-teorin – att det tidigt fanns behov av att uttrycka starka känslor.
Wroom swish bang-teorin – att de gamla förfäderna med rösten försökte härma händelser och föremål.
För att slå fast att tidiga människor haft ett språk krävs tre saker dokumenterade av forskarna inom paleontologin, vetenskapen om förhistoriskt liv och organismers evolution, interaktion och miljö:
Tillräcklig hjärnvolym. Artikulationsorgan. Spår av en kultur som byggde på samråd.
Allt tyder på att de första språken uppstod på den afrikanska kontinenten, i linje med ”Ut ur Afrika-hypotesen” om att det var där Homo Sapiens exklusivt uppstod.
Gemensamt för världens cirka 6 000 kända språk är att de har vissa egenskaper, kallade universalier, att det finns en godtycklighet som alla som kan språket är med på, att de är oberoende av medium och att de består av både lexikon och grammatik – alltså både ord med betydelse och av regler och funktionsord.
I språkets begynnelse var ordet och dess betydelse, men ”hur grammatiken växte fram, det har vi inte en aning om”, konstaterar Melin.