NY BOK
Svartstilla
Susanne Skogstad
Wahlström & Widstrand
Det finns en sanning i det. De döda och de som är föremål för romantisk kärlek är de ouppnåbara; för att de inte längre finns och för att vi inte kan ta oss hela vägen in i dem. Vi vill så gärna vara nära dem på något sätt.
Tänkt om det sammanfaller då? Att någon man är förälskad i dör. Jag tror inte att det finns någon sorg som är så stor som den.
Vad ska vi göra med sorg som är så stor? Vart ska man gå med sorgen? Vad gör man med allt man hoppats och drömt och önskat som aldrig hunnit bli av, och som nu heller aldrig kommer att bli av för den man velat det där med finns inte mer?
I Susanne Skogstads debut ”Svartstilla” möter vi en äldre kvinna som förlorat sin man. Den namnlösa kvinnan är berättaren och hon skriver till den döda maken i du-form. Kvinnan vägrar att acceptera att den människa som var hennes person på jorden inte längre finns. Hon vill inte må bättre och hon vill inte dra lärdom av det. Inget bra ska komma ut av att någon vi älskar dör.
Trots att hon levt med den numera döde maken i många år (de har tre vuxna barn tillsammans) beskrivs kärleken som en helt ny förälskelse. Det är passionerat och uppfriskande. Men kanske är det faktiskt så? När någon man älskar dör lever den personen så intensivt att det känns som att vara nyförälskad i den igen. Så låter min parafras av Eva Kilpis sorgedikt.
Något annat som är uppfriskande i ”Svartstilla” är gestaltens vilja att vara ensam i sin sorg. De vuxna barnen Jakob, Jon och Solveig är jobbiga och i vägen. Det är något rebelliskt härligt med någon som stör sig så mycket på sina egna barn samtidigt som hon älskar sin döde make så villkorslöst. Romanjaget vill inte sörja i grupp och ta sig ut på andra sidan; hon vill dö av sorg.
Jag är osäker på om det är Skogstad själv, eller Cilla Naumanns översättning, men språket är ibland väl avhugget. Det består av korta meningar och mycket upprepningar. Självklart är det en medveten stilistisk finess, men det är inte alltid det förhöjer läsningen.
Men en både bra och spännande debut är ”Svartstilla” absolut. Jag imponeras dessutom av Skogstads idé att skriva en kärlekshistoria i jag-form utifrån en kvinna säkert femtio år äldre än författaren själv är. Långt ifrån autofiktion.
Men vad gör vi med sorg som är så här stor? Vad gör man när någon man älskar dör. Jag tror, liksom romanjaget, på att aldrig sluta prata om och med den personen. ”Svartstilla” blir i och med det en hyllning till alla vi älskat som dött.