NY BOK
Sönke Neitzel och Harald Welzer
Soldater
Översättning: Svenja Hums
Brombergs
Vi har facit från kriget. De som har skrivit det har vetat vad vi vill höra. De som i efterhand har berättat om sina upplevelser under andra världskriget har varit medvetna om att det var en annan tid som lyssnat när kriget var slut. Att bilden varit retuscherad blir uppenbart när man läser Soldater. Boken bygger på autentiska samtal mellan tyska soldater i engelska och amerikanska fångläger. Ingenting tyder på att soldaterna misstänkte att de var avlyssnade.
Under krigets vardag var arkebuseringar, dödande och våldtäkter något självklart. Samtalen handlar om det. Frånvarande är det civila samhället, inte heller politik diskuterades. Soldaterna stred inte av övertygelse utan för att de var soldater med uppgift att göra det.
Deras samtal visar hur de upplevde kriget. Fänrik Pohl avslöjar hur snabbt det gick att vänja sig vid krigets brutalitet: andra dagen av Polenkriget skulle jag bomba en järnvägsstation i Posen. Av sexton bomber hamnade åtta inne i staden, mitt bland husen. Det kändes inte bra. Tredje dagen brydde jag mig inte och fjärde dagen tyckte jag att det var riktigt kul.
För soldaterna inom flygvapnet spelade det ingen vem de dödade eller vad de sköt på. Furir Küster talar: Sedan kan du tro att vi öppnade eld mot staden, sköt på allt som rörde sig, på kor och hästar, jävlar, på spårvagnar sköt vi, allt möjligt. Det var kul.
Vittnesmålen ovan är från soldater i flygvapnet. Marin- eller armésoldaterna berättade aldrig om hur skoj de hade haft det när det dödat. Ingen reflekterade över om våldet mot civilbefolkningen kunde vara fel.
Våldtäkter tillhörde vardagen. Müller: Vart man än tittade såg man kvinnliga tvångsarbetare. Fausst: Schyst! Müller: De byggde vägar, skitsnygga tjejer - när vi körde förbi slet vi in dem i bilen, pippade dem och slängde ut dem igen. Jävlar, vad de svor.
Med facit i hand uppvisar många samtal en förbluffande naivitet. Rothkirch undrar vad som kommer att hända efter kriget om det visar sig att de här människorna, judarna, kommer till makten och utkräver hämnd, det skulle inte var roligt. Slutsatsen kommer några ögonblick senare: Nu gäller det att vinna folks förtroende och undvika allt som skulle kunna provocera dem och visa alla: Vi vill vara med och bygga en förnuftig värld.
Få ifrågasätter det brutala dödandet. Generallöjtnant friherre von Broich är ett av undantagen: det är ingen som har något emot att man skjuter spioner, men när hela byar, varenda invånare, barnen slaktades, när folk skickades i väg som i Polen och Ryssland, ja herregud, det är inget annat än mord, det är samma sak som hunnerna höll på med. Det är precis samma sak. Med den skillnaden att vi är det förnämsta kulturfolket på jorden, eller hur?
Sönke Neitzel, en av de två tyska forskare som sammanställt samtalen och skrivit utförliga kommentarer till dem, sade i en intervju att recensenterna i Storbritannien och USA hade fokus på att det gällde tyska soldater under andra världskriget. Så är det, men ingenting tyder på att amerikanska soldater som deltagit i USA:s många krig har en annan inställning. En skillnad i tysk och amerikansk hållning är att Tyskland under mer än ett halvt sekel har bett om ursäkt för sina handlingar medan USA reser minnesmärken som hyllar krigen.