När den finsk-estniska författaren Sofi Oksanens nya roman, den tredje i en trilogi om det ockuperade Estland, Kun kyyhkyset katosivat (När duvorna tystnade) kom ut i höstas, var det med en stor PR-tillställning i Tallinn.
Huvudpersonen Oksanen, med sin välkända moderna framtoning, med blå slingor i håret, starkt målad och snitsigt klädd, skötte marknadsföringen med bravur.
Finsk radio direktsände tillställningen och hade sedan en lång intervju med författaren. Även denna, mer intellektuella del, klarade hon utomordentligt bra och verkade kunna både Estlands och Finlands moderna historia på sina tio fingrar.
Sofi Oksanens förra roman Puhdistus (Utrensningen) kom på finska år 2008 och en formidabel succé. Boken är översatt till 41 språk, har satts upp som teater och opera, samt hade filmpremiär, i samband med PR-tillställningen i Tallinn. Romanen vann också såväl Runeberg- som Finlandiapriset och senare också Nordiska Rådets litteraturpris.
Den nya romanen är tredje delen i en Estlanstrilogi, som består av Stalinin lehmät (Stalins kossor), mästerverket Puhdistus (Utrensningen) och Kun kyyhkyset katosivat (När duvorna tystnar).
Den nya romanens titel syftar på att när tyskarna ockuperade Estland och huvudstaden Tallinn 1941-44, började de skjuta duvor i parkerna för att steka dem till middag, vilket naturligtvis förvånade alla ester.
Duvan är ju också en känd symbol för det oskuldsfulla (esterna?) och för fred och frihet. Bokens huvudtema handlar om hur människor förtrycks, påverkas, förändras och blir svikna, när de lever under en ockupationsmakt och Estland fick uppleva en kort tysk ockupation 1941-44 och sedan ett långvarigt Sovjetvälde 1944-1991.
Första upplagan av Kun kyyhkyset katosivat såldes snabbt ut och en andra upplaga trycktes, när Oksanen i november turnerade runt i Finland och visade att hon, i alla fall på ytplanet, klarade av de högt uppskruvade förväntningarna. Såväl publik som kritiker och media verkade nöjda.
När årets Nobelpristagare i litteratur utsågs diskuterades priset och vinnaren i finsk radio. Kritikerna var överens om att varken Finland eller Sverige (Efter Tranströmer) hade någon riktig kandidat till priset.
Många ansåg ändå att Sofi Oksanen var på mycket god väg att bli det, så ytterligare några romaner i klass med Utrensningen och hon skulle vara högaktuell. Dessutom tycks Nobelkommittén ha en viss förkärlek för författare från Östeuropa, med en dramatisk 1900-talshistoria att berätta.
I en intervju för något år sedan, efter sina stora framgångar, sa Oksanen lite skämtsamt att hon knappast kommer att nomineras till några nya priser i framtiden. När de fem kandidaterna till årets Finlandiapris presenterades, (som den fjärde december vanns av finlandssvenskan Ulla-Lena Lundberg, för boken, Is) fanns inte Sofi Oksanen med bland dem. Trots att hon fick mycket bra recensioner för sin nya roman, räckte det alltså inte.
En del kritiker verkar inte riktigt gilla hennes stora popularitet i media och inom ungdomskulturen, vilket gör henne till "en messiansk historisk uppenbarelse" och inte till en vanlig romanförfattare.
Så sant som det är sagt, men gör det henne till en sämre författare? I början av nästa år kommer Kun kyyhkyset katosivat ut på svenska och då får vi se vad svenska kritiker och media anser om Sofi Oksanen och hennes nya roman. Hittills i år har det varit totalt tyst om henne i svenska media.