Hans mest berömda formulering publicerades postumt. Den är inhuggen på en gravsten utan namn på Ravlunda kyrkogård i Skåne:
”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan 1972.”
Så dags hade Fritiof Nilsson Piraten levt 76 år, utan jäkt. Till sådant fanns inga skäl, hade han konstaterat med ord än mer insiktsfulla och aktuella i dag:
”När man besinnar att alla människor är på väg till kyrkegården, så är det konstigt att många har så brått.”
Piratens storhet kom ofta till välformulerat uttryck. Han älskade att berätta och fabulera, i tal och skrift. Danske litteraturkritikern Kjeld Elfelt menade att Piratens umgänges-form var sån: Han tog ordet och behöll det.
Sällan lät han verkligheten förstöra en god historia. ”Sanningen bodde nämligen inte i Piraten; det vore det en lögn att påstå”, som Sven Christer Swahn konstaterade i sin Piratenbiografi.
Själv hävdade de sköna skrönornas mustige mästare att en god berättares första egenskaper är ett förakt för sanningen men en djup respekt för det sannolika. I Historier från Färs från 1940 skrev han: ”Det finns ingenting som inte har hänt, men mycket som inte har berättats.”
Till en vän sa han att han inte tänkte skriva några memoarer, eftersom han aldrig hade gjort annat.
Romanerna och novellsamlingarna ger onekligen en god bild av den säregne skåningen som blev en av våra främsta författare. Några av de mest läsvärda verken är Bock i örtagård, Tre terminer och debuten Bombi Bitt och jag från 1932.
Redan i debutbokens berömda öppningsrader har Nils Fritiof Adam Nilsson från Vollsjö börjat frisera sanningen och ta med dokumentära detaljer:
”Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län. Min fader var stins i Tosterup. Mina föräldrar voro goda och ömma. Jag var en vanartig son.”
Vanartig var han, särskilt i skolan. Han lärde sig tidigt att sann kunskap mer fanns att hämta i det verkliga livet än i böcker. Som tonåring gick han till sjöss ett par år, vilket resulterade i namnet Piraten – även om dess exakta ursprung är omtvistat.
Han jobbade som advokat i många år, men parallellt skrev han alltmer. Det var för berättandet han hade håg och talang. Han hade en humoristisk ton och en förmåga till dråpliga formuleringar, vilket gjorde honom populär. Med åren utvecklade han en imponerande klarsynt och koncis stil för att i några få ord fånga människor, platser och företeelser. Som bäst är hans språk tidlöst och träffsäkert, med en suverän elegans och substans.
Elegansen gick igen i hans uppenbarelse, inklusive de välkända attributen basker, käpp och cigarrcigarett. Hans beskrivningar av andra väckte däremot missnöje ibland, men det bekymrade inte:
”Man kan inte tala om en stoppnål utan att nå’n enögd djävul känner sig träffad”, sa han ofta.
Förutom berättandet älskade han mat och dryck. Tillsammans med Sten Broman och Tore Wretman grundade han Gastroniska akademien 1958, vars tallrik nr 1 blev hans.
Ett riktigt ålagille var med hans ord ”när en samling karlar i skymningen går in i en ålabod för att äta ål och kommer ut därifrån i gryningen och ingen vet vad som har hänt därinne, inte ens de som varit med.”
När han i ett bokprojekt skulle samarbeta med Stig Claesson, då skulle denne Slas has att förstå något om författandets villkor:
”Unge man! Uppdraget ska vi nog klara av när den dagen kommer. Men till alla uppdrag hör att man måste göra av med en hel del representationspengar.”