Även den nya boken innehåller en del recept, men det är den mytomspunna myren och dess betydelse som står i centrum.
Texten böljar mellan meänkieli och svenska. Betraktelser och anekdoter i tornedalsk ton varvas med illustrationer, och avslutas med en ordlista.
– Myren är en metafor för livet. Jag försöker använda myren som verktyg för livet, både personligt och med berättelser jag fått höra.
Konstnären Miriam Vikman från Gällivare har varit ute på myrarna för att få inspiration till illustrationerna i boken. ”Mustajänkkä”, Svartmyren, är en akvarell med tusch, kokkaffe, sprängticka och broderi.
Björn Ylipää är född och uppvuxen i Pajala men flyttade till Grythyttan och restauranghögskolan 1997. Därefter bodde han i Stockholm några år, och sedan 20 år är han bosatt i Skåne.
– Men jag har ett litet torp i Lovikka som jag alltid återkommer till, säger han.
En dag när han satt på älgpass vid myren väcktes tanken om att skriva en ny bok.
– Det finns så mycket myter, berättelser och skrönor om myren. Men sen började jag tänka att det här kanske är den sista orörda naturen. Oj, vad jag hade fel.
Myren var viktig för överlevnaden i Tornedalen. Man slog markerna på sommaren och hämtade höet kring jul, då underlaget var tillräckligt fruset för att kunna bära hästarnas tyngd. Höet användes som vinterfoder.
Björn Ylipää upptäckte att 300 000 hektar myr är utdikad, något som bör åtgärdas för att minska klimatpåverkan. Och han började fundera kring varför man har en lada på en myr.
– Jag hade hört talas om myrslåtter, min farmors föräldrar slog den här myren i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det som finns kvar är den förfallna ladan. Myren har vuxit igen.
Planen var att boken skulle heta ”Myr”. Men sen upptäckte han ordet ”jänkänsilmä”.
– Så oerhört vackert. Och när det översätts till myröga blir det något magiskt i det.
Han berättar om när han kom fram till en källa, tittade ner i den och såg sin egen spegelbild.
– Sen tog jag en slurk av kallkällevattnet med kåsan. Då började jag tänka ”vad är det med myren som är så fascinerande?”
Björn Ylipää har hittat myrögon, eller jänkänsilmä, som varit flera meter djupa, där det bubblat från sanden i botten.
– Det är nästan så man får svindel. Det kan vara 25 grader varmt, men om man sätter ner handen i vattnet blir den helt stelfrusen. Det är bara fyra grader.
I boken har han varvat meänkieli och svenska.
– Mina föräldrar lärde oss inte meänkieli, men jag fick lära mig tala språket när jag som 17-åring jobbade som skogsarbetare. Gubbarna sa ”Om du inte börjar prata finska här i rastkuren så får du äta i snödrivan.”. Jag förstod vad de sa, men hade aldrig vågat prata språket. Jag är så otroligt tacksam över att de drev på mig att lära mig.
Björn Ylipää ser arbetet med boken som språkundervisning även för honom själv.
– Det finns många uttryck på meänkieli som inte blir lika roliga att säga på svenska. Som ”du måste stå mitt i skjortan för att inte frysa” när man stod utanför Folkets hus och rökte i nylonskjortan.
I bokens epilog är texterna på meänkieli och svenska, omväxlande röda och svarta.
– Vi skiftar hela tiden, de här språken går ihop. Vissa saker kan man bara säga på meänkieli, och med vissa personer. Det är som ett blixtlås som man lever i Ibland dras det isär, ibland går det ihop. Det är också en otrolig berättartradition som funnits här i Tornedalen. Meänkieli, det talade språket, berättelserna.