Klockan är två minuter över ett och regnmolnen ligger tunga över ett Pajala som väntar på att sommaren ska ta fart efter en ovanligt kall vår. En buss med turistande smålänningar har just lämnat parkeringen vid Hotell Smedjan när han dyker upp i sin röda gamla Ford. Han gör en snäv u-sväng in på en p-plats, vinkar glatt och kliver ut. Vi möter författaren Mikael Niemi på hemmaplan.
Den senaste tiden har han levt och andats Lars Levi Laestadius, den mytomspunne predikanten som funnits med i bakgrunden så länge han kan minnas.
– Hela min barndom såg jag statyn där i parken, och undrade vad det var för gubbe. Jag växte upp mitt emellan pörtet där han levde och hans grav.
Tanken har funnits där länge. Ändå dröjde det innan han tog steget:
– Han har någonstans varit för stor för att jag skulle våga. Men med tiden insåg jag att nej, jag ska skriva om honom. Och jag ska göra honom mer mänsklig.
Religionen var en stor och viktig del av Laestadius liv, men han hade många andra sidor som Mikael Niemi vill lyfta fram:
– Han var botaniker, författare och debattör inom samhällsfrågor. En föregångare på många sätt. Han var också en ganska provokativ person. Inte så smidig, och inte så taktisk. Det gjorde att han av många betraktades som en besvärlig jävel.
Under arbetet tycker han sig ha lärt känna Laestadius, kommit honom nära. Bilden han har fått är motsägelsefull:
– Jag högaktar honom, men utan att fjäska. Jag beundrar honom, men samtidigt ser jag att han inte var någon enkel människa. Jag tror att jag skulle ha tyckt om honom, men också varit ganska rädd för honom om jag hade mött honom på riktigt.
Efter en kort paus lyfter han händerna i en spretig gest:
– Jag är ödmjuk. Naturligtvis vet jag inte vem han var, men jag tolkar honom.
Han lutar han sig fram över bordet, ser lite hemlighetsfull ut och sänker rösten:
– Och jag tror att jag är några grejer på spåren.
Han beskriver Lars Levi Laestadius som en man som var före sin tid, med ett skarpt intellekt och med många idéer och visioner för sin hembygd:
– Laestadius föddes 1800 och var med i processen när det nya Tornedalen växte fram. Innan dess var vi mest jägare och fiskare. Han jobbade för jord- och skogsbrukets utveckling, han drog igång skolverksamheten. Och han lärde oss att tänkandet var viktigt. Han var en av oss, han var själv både tornedaling och same, och han tänkte. Det tycker jag är så spännande. Det handlade inte bara om att fylla magen med mat.
Han betonar den betydelse Laestadius haft för så många människor i Tornedalen:
– Lars Levi Laestadius är vår allas. Det är viktigt. Laestadianerna vill ha sin bild av honom och gärna behålla honom för sig själva, men han är mycket större än så. Han är en av bygdens viktigaste personer och tillhör oss alla.
Om han hade levt idag, vad tror du att han hade haft för roll?
– Han hade följt med i teknologin och varit intresserad av vetenskap på många sätt – och han hade garanterat haft ett twitterkonto.
Mikael Niemi tror också att Laestadius hade varit bekymrad över att folk sätter för lite värde på andligheten.
– Nu har vi det materiellt gott, vi behöver inte kämpa för att få mat. Vi har en massa fritid, vi har maskiner som gör allt tungt arbete. Och vad gör vi av vår fritid? Jo, vi tittar på tv-serier.
– Han skulle ha frågat: Är det vad livet går ut på? Är det därför du lever, för att förströ dig. Han tog upp de svåra, djupa frågorna. Vad gör du för din själs salighet? Även om man inte är troende kan man ställa sig de frågorna ibland, tycker jag. Lever du rätt? Gör du gott?
Lars Levi Laestadius har skildrats ur många olika aspekter, både i romaner och facklitterärt. Mikael Niemi ser nöjd ut när han berättar om hur han kom fram till sin egen vinkel:
– Jag kom på att fasen, han får ett mord på halsen. Jag skrattade för mig själv, det var en jätteknasig idé.
– Han hittade en död vallpiga, och tillsammans med en ung medarbetare försöker han lösa fallet. Den kombinationen kände jag direkt att jamen, det här är så roligt att det måste jag prova.
Under processen med boken gick Mikael Niemi igenom en tung tid då han miste båda sina föräldrar.
– Det gjorde att jag tappade lite energi ett tag, och jag lät det vara så, helt enkelt. Det är tungt, även om de var gamla, och det inte var oväntat. När ens föräldrar dör så kommer sådana tankar; ja nu är det min tur nästa gång.
– Jag har tänkt mycket på de stora frågorna: Vad har de gett till mig? Vad ger jag vidare till mina barn och min omgivning? De tankarna blir starka när föräldrarna dör, när man inte har någon kvar. Det har det blivit för mig i alla fall. På ett fint sätt, tycker jag.
De tankarna har också avspeglat sig i romanen:
– Boken handlar ganska mycket om det andliga, det är nog aktuellt för oss alla. Det är ganska lustigt att den är lite som en kriminalroman. Någonstans är det väl kriminal-litteraturen som har fått ta över mycket av det andliga grubblandet och tänkandet i våra tider. För egentligen handlar det om de djupa frågorna: Vad är döden? Vem är ond? Varför gör man onda handlingar?
– Det här letandet efter motiv. Hur kan man stoppa ondskan? Kanske ondskan finns inom dig och mig? Mycket av kriminal-litteraturen handlar om det. Men sen stannar det ofta vid att få fram en mördare och lösa ett brott medan frågorna kanske bara ska fortsätta leva inom en.
Alla borde fundera kring de djupa, existentiella frågorna, menar han:
– Frågan varför vi lever och vårt syfte är viktig, och det är ett samtal man ska föra med sig själv jämt, och fortsätta föra. För det förändras med åren. Det som var viktigt när jag var 20 är det inte nu längre.
Entusiastiskt tar han sedan med oss på en rundvandring i Laestadius spår. Vi besöker statyn, pörtet, graven och Mikael Niemis barndomshem.
– Där uppe hade jag mitt rum, och där borta var vi ofta och lekte, utan att någon hade koll på vad vi gjorde, säger han och pekar.
På tomten hos grannen tvärs över gatan, mitt emot det grågröna huset med vinröda fönsterfoder där Mikael Niemi växte upp, står ett mäktigt äppelträd i full blom. Han stegar fram, doftar på blomklasarna och skakar på huvudet:
– Hur fasen gör de? Jag har kämpat med mitt äppelträd där hemma i så många år, och det är bara en liten buske. Som jag har funderat. Är det läget, jorden, eller hur kan det växa så? Det här är Pajalas största äppelträd. Jag är riktigt avundsjuk.
Någon separationsångest säger han sig inte ha, nu när han har slutfört sin del av arbetet med boken.
– Det känns roligt, jag tycker att det håller. Sedan tar det några månader innan boken kommer ut. Det är en bra tid, för då kan jag släppa de tankarna.
Därefter blir det läsarna som tar över, något som han ser fram emot:
– Det blir roligt att se om jag får några reaktioner, och vad det blir. Alla som skriver vet ju att en bok inte blir färdig förrän den är läst. Den skapas varje gång den läses, på olika sätt. Alla får olika bilder, det blir en levande process.
Och det där med kraven på att prestera försöker han hålla ifrån sig.
– Skit i recensioner och det där yttre, tänker jag. Det gör jag ju inte, men jag försöker, för det blir roligare. Det här gör jag för min och för läsarnas skull. Kom hit så ska jag berätta något, ungefär så. Sen är det inte mer med det, då är det klart och de går till nästa.
Sedan debuten 1988 har han varit produktiv, men vägen till författandet var inte spikrak:
– Jag skickade min första bok till ett förlag när jag var i 18-årsåldern, så det gick tio år innan jag blev antagen. Jag fick kämpa. Hade jag inte varit så uthållig så hade jag jobbat som el-tele-tekniker, för det är ju min utbildning.
Kärleken till språket och berättandet har bestått genom åren. Ögonen lyser när han förklarar sin passion:
– Skrivandet är ett sätt för mig att ge, att förmedla någonting – och det bästa sättet för mig, för jag råkar ha talang för det. Så jag har hittat vad jag vill göra.