Det var på soptippen det hela började. Rob Ricken fick se en man komma bärande på delar från en gammal vävstol. Med fasa insåg han att de var på väg mot förgängelsen.
- Man kan bara inte kasta bort något så vackert. Han gav mig delarna, jag tog hem dem och började fundera på vad jag skulle göra av dem.
Han talar med vördnad om vävstolarna. Om det vackra träet som skapats av naturen, om de kraftiga dimensionerna på virket, om snickarglädjen och om patinan som generationer av vävare åstadkommit.
- Jag ser det som en livets tråd. Skulpturerna är liksom en fortsättning på ett konstnärligt arbete som många varit med och skapat.
Det kulturella sammanhanget är viktigt. Rob Ricken har reflekterat över vävstolarnas betydelse genom tiderna och över hur de konkurrerats ut av modern teknik.
När den konstnärliga idén väl var född behövdes mera material. Bygdens uthus visade sig vara fulla av utrangerade vävstolar. En annons i lokaltidningen gav omedelbart 80 svar. En del ville inte ens ha betalt. Bara två motsatte sig att vävstolen skulle användas till skultpturer.
- Många var väldigt glada över att deras vävstol skulle få fortsatt liv i ett konstverk, säger Rob Ricken.
Skulpturerna har de mest skilda uttryck. Fåglar, ett flygplan, en schackpjäs och ett fyrhus är några av de nya skepnader vävstolarna antagit.
- När jag fogar ihop delarna försöker jag vara så ärlig som möjligt mot originalet. Färgen och patinan får vara som den är i ursprungsskicket.
Han berättar om hur skulpturen Maratonmannen kom till:
- Jag låg i sängen och vaknade upp med bilden av den i mitt sinne. Jag gick upp och började genast fundera på hur jag skulle sammanfoga den.
Rob Ricken växte upp i New York City, i en familj där konst var en del av vardagen. Morföräldrarna var professionella aktörer i stadens teatervärld och hans mor blev sedermera konstnär och skulptör.
I början av 70-talet sökte han sig till Woodstock, berömt för sin musikfestival men också för att vara en koloni för konstnärer och konsthantverkare.
Vid sidan av ett yrkesliv inom juridiken har Rob Ricken intresserat sig mycket för arkitektur och han har ritat flera byggnader.
1982 träffade han Katarina Olsson från Piteå som han senare gifte sig med. Efter åren i Woodstock flyttade familjen 2002 till Lakafors, nära Norrfjärden, till gården där Katarina växt upp.
Med början nästa lördag kan allmänheten se vävstolsskulpturerna. Då blir det vernissage på Piteå museum. Kanske tar han sedan över några av skulpturerna till USA. Han har funderat på hur de skulle uppfattas där utan sitt historiska och kulturella sammanhang.
- Här har de också en betydelse utöver att vara skulpturer. För amerikanerna finns inte den dimensionen, så det är svårt att veta hur de skulle tas emot.
En gallerist i Woodstock uppmärksammade honom dock på ytterligare en sida av skultpturerna: Det faktum att de är gjorda av återvunnet material.
- Återvinning är ju väldigt aktuellt i dessa tider. På så sätt har de faktiskt ytterligare en historia att berätta.