För drygt två år sedan gav Simon Marainen ut sin första skiva, ett album som inte var invändningsfritt och där det doftade alltför mycket arenarock och 80-tal för att kännas riktigt bekvämt. Något jag tillskrev den musikaliska omgivningen, mer än något annat. I en intervju nämnde också Marainen att den första skivan aldrig riktigt blev vad han tänkt sig musikaliskt.
Nu är han tillbaka med en ny skiva och med bandet Ára som hade sin premiärspelning på Jokkmokks marknad i vintras. Och soundet är ett helt annat - jazzigt och ganska lågmält.
Det fungerar riktigt bra. Musikerna är lyhörda mot Marainens jojk. Dessutom sätter Johan Asplunds trumpet och flygelhorn tillsammans med Daniel Wejdins bas en tydlig prägel på skivan.
Den enda egentliga invändningen är spåret Miesit Goiket, som med sin reggae spräcker helhetskänslan som byggts upp. Live tyckte jag nog att det var en rätt kul låt, men här blir den malplacerad i det annars lite mer lågmälda och jazziga anslaget.
Fast över lag är det en bra skiva och det finns två riktiga pärlor också. Det är Juhán där Marainens röst möter Daniel Wejdins bas i en avskalad komposition. Den andra låten som sätter sig i huvudet är duetten Visalingo med Sofia Jannok, som kanske är skivans starkaste spår. Och frågan är om inte Simon Marainen hittat hem musikaliskt.