Musikteaterföreställningen ”Skillingnytt” hade premiär i Boden i oktober 2020, men efter fem föreställningar tog det stopp på grund av pandemin. I väntan på omstart av Norrbottensturnén har Bo Selinder och Lotta Karlsson spelat in en skiva med samtliga låtar som släpps i dagarna. Texterna bygger på verkliga berättelser från Norrbotten kring det förra sekelskiftet.
En av sångerna, ”Hillevis namnsdagstantkalas”, som även blivit musikvideo, utspelar sig i 1930-talets Kiruna.
Sigrid Henriksson växte upp på Järnvägsgatan i Kiruna med föräldrar och tre syskon. Mamma Hilda var hemmafru och hade bråda dagar. Men tillsammans med sina väninnor ordnade hon ett återkommande och välkommet avbrott i vardagen: namnsdagskalas.
– De hade pratat ihop sig om att födelsedagar är familjehögtider, men bestämde att namnsdagar skulle bli en dag de kunde fira tillsammans.
– Jag minns när tanterna kom. De hade satt på sig gamla hattar, sjal eller sjalett på huvudet och målat sig lite. På den tiden var det nästan ingen som använde läppstift, men kräppapper var bra att blöta och måla på kinderna. De var verkligen pigga.
Många av kvinnorna bodde i järnvägsområdet och Sigrid Henrikssons familj bodde strax ovanför. Trots alla år som gått kommer hon fortfarande ihåg vad många av dem hette:
– Det var bland annat Rytting, Feretti och Essén, som var ovanliga namn i Kiruna på den tiden. Mamma bjöd på kaffe och hembakat, och sedan vattlingon. Det var något som vi barn inte var särskilt förtjusta i, det var surt, men vi strödde på lite socker. Det var väldigt härligt, ett trevligt minne, säger Sigrid Henriksson och ler vid tanken.
Hon minns uppväxten i Kiruna med glädje:
– O ja, det var väldigt bra. Vi barn lekte mycket tillsammans, det var fritt att leka överallt. Mamma var förtjust i barn och jag tog ofta hem kompisar.
Sigrid Henriksson minns att hon fick sova över hos vänner, bland annat hos en familj på fem personer som bodde i ett rum och kök.
– Jag fick krypa ner i kökssoffan med min kompis. Det var väldigt öppet i alla hem, i alla fall de som jag hade beröring med.
När hon gick ut realskolan flyttade många vänner för att gå gymnasiet på annan ort. Kiruna fick gymnasium först några år senare.
– Men vi höll ihop hela livet och hade kontakt. Nu är jag den enda av tio flickor som fortfarande finns kvar. Jag är så gammal, jag blir 96 år i höst. Men det är ju lyckligt att jag är klar i huvudet och kan sköta mig själv.
Samma år som Sigrid Henriksson fyllde 18 år gifte hon sig med ungdomsvännen Gunnar och flyttade från Kiruna.
– Jag kom direkt från skolan in i äktenskap, vi fick två barn i början av 40-talet, två i mitten av 50-talet och ett barn på 60-talet. Så småningom började jag vikariera på skolor och dagis, så jag har haft barn omkring mig hela livet. Nu har jag 16 barnbarn och 18 barnbarnsbarn.
Familjen bodde i Luleå, Södertälje och Eskilstuna, men flyttade även tillbaka till Kiruna under en period. Numera bor Sigrid Henriksson i Luleå.
– För tio år sedan gjorde jag och min man en resa tillbaka till Kiruna för att återuppleva gamla minnen. Vi bodde på järnvägshotellet, där jag arbetat på kontoret som kassörska några år, och upplevde Kiruna. Vi gick igenom de delar av Kiruna som var min barndom, min ungdom och där vi bodde som gifta.
Sigrid Henriksson skrev sedan ned minnena från resan på 72 A4-sidor som hennes barn gjorde till ett häfte och gav henne i present på 95-årsdagen.
– Det är många minnen som dyker upp när man pratar om Kiruna. Både jag och min man var aktiva inom scouterna i Kiruna och träffade många vänner. Vi tyckte båda om konst, konstnären Fritz Sjöström var en ungdomsvän som vi har haft lite kontakt med under livets gång. Kamratskapet var en trygghet, att ha kvar sina riktigt gamla vänner. När man träffas är det som om man aldrig varit åtskilda, det var bara att fortsätta där man slutade.
Sången om namnsdagskalaset som Sigrid inspirerat till är en av 14 låtar på skivan "Skillingnytt", som släpps den 7 maj.