Stadsvandringar är på modet. Och kärt barn har många namn: spökvandringar, litterära vandringar, vandringar på kyrkogårdar, sagovandringar, historiska vandringar och zombievandringar.
Senast i raden är Performativ stadsvandring, Se Stan. Fotograf Eliasson och jag fick vara med om premiärturen. Tjugo turer kommer att ordnas i vilka totalt 80 personer kan delta.
Kultursnobbism? Exklusivt? Nej, det har sin förklaring. Mellan de olika stationerna färdas vi med en VW LT 45D (bärplockarbilen), årsmodell -83, och den rymmer bara fyra passagerare.
- Dessutom vill vi tajta till det för att öka upplevelsen, berättar Stina Engman, en av arrangörerna.
Första stationen är på en pir i Ettans båthamn, Södra hamn. Vi bjuds på frukost och det är lugnt och stilla. Klockan är 7 på morgonen och ännu har inte folk börjat köa för att få en plats på Stella Marina.
Vi är ombedda att komma iklädda kavaj. Det känns som om vi ska medverka i något som vi inte har en aning om. Och det är just poängen med denna vandring.
En femhövdad grupp står bakom arrangemanget: Sofia Breimo och Stina Engman, båda konstnärliga ledare. Lisa Stenberg, ljud. Lisa Benk, grafisk design. Markus Johansson, chaufför.
Vi sätter oss i bussen. Den har till och med ett litet klädförråd för den som inte råkar ha med sig kavaj eller liknande kläder. Bussen är prydd med vykort från 1960-talet som ger en flashback av barnårens utflykter med familjen. Men framför allt känns det som en korsning av roadtrip à la 70-tal och en charterutflykt.
Till bossanova-liknande toner av Bert Kaempfert får vi skjuts till den andra stationen.
Låt mig direkt säga: Jag tänker inte berätta i detalj från hela turen. Det vore som att berätta hur filmen slutar. Idén med guidningen är att vi ska se, lyssna och uppleva staden. Att uppleva staden genom fragment av den.
Folkabussen stannar utanför Köpmangatan 65, ett hus jag passerar så gott som dagligen. Men som jag inte tagit närmare notis om. Från gatan ser det bebott ut. Innergården talar ett annat språk. Stina berättar om husets historia. Att det byggdes i slutet av 1800-talet och att dess ursprungliga plats var i Notviken.
- Det är svårt att tro att huset är så gammalt eftersom det är klätt med eternitplattor från 1950-talet. Men det är ett timmerhus och några av fönstren är handblåsta.
Stina och Sofia visar oss in i huset och ger oss ett par hörlurar.
- Det här huset har stått tomt i ett år och ska inom kort rivas. Nu ska ni få lyssna på husets sista andetag.
Det blir långtifrån någon oskyldig vandring i ett gammalt hus. Upplevelsen känns som ett statement över trähusdöden i Luleå och flera frågor infinner sig: Varför vill män och kvinnor med makt och i ålder av 50-60+ riva trähus? Varför väcker äldre trähus yngre människors intresse? Varför bli förvånad över att ungdomar lämnar en stad som bara blir alltmer konform och arkitektoniskt enahanda? Vet politiker hur ett gammalt trähus sista andetag låter? Bryr de sig?
På tredje stationen hamnar vi uppe på översta däck på Shoppings parkeringshus. Vi är nära de jätteparaboler som finns på Teliahusets tak. Sofia berättar om dess samband med de satelliter som färdas runt jorden, 3 600 mil bort.
- En felvinkling på tre grader och de missar varandra, berättar hon.
På den fjärde stationen hamnar vi på det gamla färjeläget, nedanför Hälsans hus. Återigen får vi låna hörlurar. Den här gången berättar äldre kvinnor om hur det var i gångna tider. Porslinet klingar och tanterna kluckar och minns, till exempel då färjan gick. Vid ett tillfälle tog en man med sin ko ombord. Varför? undrade medpassagerna varpå mannen svarade: Jag ville bara låta kon se färjan.
Den femte stationen är belägen på en liten strand på Gültzauudden. Stina uppför en performance. Hur berätta i artikelform? Tur att dikten finns.
En ängel på stranden
Ömsom tvagar, ömsom letar
Rullar sten mot land
Befäster strandlinjen
Skyddar hamnens inlopp
Häller aska i vattnet
Av jord ska vi åter i staden vara
Järn i hand, vatten i hand, sand i hand
En ängel i din hand
Inför färden till sista stationen ombeds vi att ta på oss ögonbindlar. Och målet är ...
Se Stan ger oanade möjligheter att uppleva din stad. Se saker och ting du vanligtvis bara passerar. (Som huset på Köpmangatan i mitt fall.) Se vyer och vinklar du inte tidigare sett. Ta chansen innan de rivningsbenägna politikerna har dödat allt udda i konformismens namn.
Till sist en liten anmärkning: Begreppet performativ har "kidnappats" av konstnärer då det tros vara besläktat med performance. Det är det inte. Begreppet introducerades inom språkteorin i mitten av 1900-talet för att hänvisa till talet i egenskap av handling. Klassiska performativ finns inom, till exempel, juridiken: "Härmed dömer jag er!" eller "Härmed förklarar jag er man och hustru!"
Som en travesti på dessa performativer säger jag: "Härmed förklarar jag er som deltagare i Se Stan!" Föreställningar pågår två gånger dagligen (onsdag-söndag) till den 29 juli. Åk och gå med. Upplev din stad. Bli mindre fyrkantig.