Joseph Anton. Salman Rushdie behövde ett annat namn när den muslimska pöbeln skränade, brände böcker och mordhotade. Joseph Anton. Andra kombinationer av favoritförfattare lät inte bra. Vladimir Joyce. Marcel Beckett. Rushdie provade olika kombinationer. Om sitt liv som Joseph Anton skriver han i memoarerna med samma namn. Det är han som berättar. För att jaget inte var som det skulle, för att livet inte blev som det skulle sedan en iransk diktator uppmanat muslimer att avrätta författaren till Satansverserna och alla personer som var inblandade i bokens utgivning. Diktatorn var en erfaren beställare av mord. På hans order hade både fiender och sådana som hjälpt honom till makten avrättats.
Boken börjar samma dag diktatorn skickade ut sin befallning om mord. Samma dag skulle Rushdie närvara vid sin vän Bruce Chatwins begravning. Vid flera tillfällen skriver han vackert och finstämt om sin vänskap med den tidigt döde författaren.
De första hundra sidorna i Joseph Anton handlar om uppväxten i Indien och skoltiden i England. De avslutande 500 sidorna skildrar de mer än tio år Salman Rushdie tvingades leva under konstant mordhot. Under sin tid på internatskolan i Rugby lärde han att två av tre svåra synder kunde förlåtas, tyvärr var han skyldig till alla tre: att vara utlänning, klok och dålig i idrott. Bättre blev det inte på universitet i Cambridge. Ännu ett år efter examen var han arbetslös. Drömmen om att bli författare levde, men den tog tid på sig: "Han lämnade universitetet i juni 1968. Midnattsbarnen publicerades i april 1981. Det tog honom nästan tretton år bara att börja. Under den tiden skrev han massor av skräp." Han jobbade som copywriter på en reklambyrå.
Efter succén med debutromanen följde vad Rushdie kallar sju goda år. Han skildrar svårigheter med sitt skrivande, glädjen när det lyckas och möten med andra författare. Under en författarkongress i New York 1986 skriver han att det ännu var naturligt för författare att göra anspråk på det som Shelly kallat "världens icke erkända lagstiftare." Litteraturen kunde uppfattas som en avgörande motvikt mot makten. Författarens 40-årsdag firades en solig sommardag i Bruce Chatwins hem.
Med dödshotet från den iranske diktatorn bröt helvetet loss. En våg av muslimsk vrede svepte över världen. Mordhotet tvingade fram skydd, men en av säkerhetsvakterna trodde att han bara behövde ligga lågt några dagar innan stormen drog över. Under många år tvingades Rushdie leva omgiven av säkerhetsvakter och ständigt byta adress. Han tvingades se hur många länder gav vika för de muslimska mordhoten och förbjöd boken. Han tvingades se hur författare som John Berger och John le Carré, vars böcker han tyckt om att läsa, vände sig mot honom. Han tvingades se hur bokförlaget som utgivit Satansverserna till en början stod upp till hans försvar, men efterhand vek ner sig.
Salman Rushdie skriver om sin besvikelse och sin vrede, men mest skriver han om vännerna som hjälpte honom. "Dina vänner kommer att sluta upp runt dig i en järnring, och inom den ringen kommer du att kunna leva ditt liv", sade Bill Buford. Det var exakt vad som hände, men det var ett hårt liv. Det var slitsamt att tvingas byta bostäder, det var svårt att inte kunna leva tillsammans med sin son, med frun var det mindre svårt. Äktenskapet hade varit på väg mot upplösning när mordhoten började.
Det var svårt att se hur människor råkade i svårigheter på grund av den muslimska pöbelns agerande. Folk som försvarade boken mördades. Respekt för liv var inget som prioriterades av islams heliga män och deras anhängare.
Salman Rushdie skriver om hur det var att uppleva en normal vardag som lyx, om mediernas tystnad om en historia de snart uppfattade som uttjatad. Rushdie försökte få vardagen att fungera och fokusera på stödet som visades honom och inte låta vreden och besvikelsen ta över. Ofta lyckades det. Därför har berättelsen om detta hotade liv blivit en underhållande, läsvärd och förvånansvärt ljus, om än lite för lång, bok.