Alla berättelserna i Amos Oz novellsamling Lantliga scener utspelas i samma israeliska by och redan efter ett par rader känner man att det här är fråga om en prosakonst som sätter berättandet i högsätet, om gammaldags, hederlig epik där handlingen är textens nav.
I den inledande novellen går en okänd man in i Ariehs hus och kryper ner i den säng där hans gamla mor ligger och vilar sig. Till Ariehs förvåning kysser modern mannen (som har tankar om att överta och sälja huset). Mer får vi egentligen inte veta. Novellerna är, med något undantag, byggda så. De slutar i ovisshet - för de inblandade och för läsaren.
Som när en kvinnlig läkare väntar på sin älskade systerson. Han dyker aldrig upp och hon får inte veta vad som hänt. Eller när en mycket gammal, mycket förgrämd partipamp i byn hör att någon nattetid gräver under hans hus. Men vi får aldrig veta vad det är för ljud han och sedan också dottern hör.
Traditionella noveller - och de här hör genom berättarform dit - bygger ju i hög grad på att slutet är oväntat. Där vänder hela historien och ett nytt ljus faller över personerna. Men Oz maskerar den där slutpoängen och lägger ner pennan "i förtid". För mig känns det som när motorn i ett fordon dör innan man nått destinationen.
De där rumphuggna sluten skapar också ett annat problem: berättelserna blir rätt förutsägbara. Den bästa novellen handlar om ett knytkalas där man sjunger ihop. Där bär ovissheten eftersom det finns en stark och tragisk story i botten.
Trots bredden och vad förlagsfolket påstår tycket jag inte att Lantliga scener är särskilt romanlik. En arabisk student i en novell hälsar på i en annan men är inte där tillräckligt länge för att man ska få romankänslor. Och de kopplingar av det slaget som finns är bara rörelser i marginalen.