NY BOK

Vad ormvråken inte vet

Folke Antonsson

Ord & visor

"Inte heller kan den frusta av skratt, sätta sig ner på en tuva, snyta sig och luta sig tillbaka, insupa mossans och grankvistens dofter eller förlora sig i den enklaste av drömmar", är signifikativa rader av Folke Antonsson i boken "Vad ormvråken inte vet". Signifikativa därför att tanke och dröm och reflektion vävs ihop och även kan doppas ner i ett djurs, en fågels, väsen.   

Annars springer många av berättelserna i boken ur ett "sparsamhetens och mödans hemvist", som försättsbladet har som rubrik. Den från Piteå emanerade Antonsson skriver i bokens första del om ett Sverige och Norrbotten där armod var vanligt, och att få behålla ett barn långtifrån var en självklarhet bland torpare och backstugusittare. 

Det fanns förstås förslagna bland dessa fattiga och oftast egendomslösa, till exempel han Stjers Elias Bäckman som var en oförbätterlig tjuv i trakterna runt Svensbyn, men som av en präst i ett fängelse får viskat i örat: "Du och jag är lika stora skojare."

Antonsson skriver lätt och ledigt och hittar ofta nån sorts knorr på historierna trots ofta en mycket mörk social botten. 

Men även i armod och hårt liv finns "russin i kakan", som uttrycket säger. Och ur ett barns perspektiv kan livet ändå vara härligt när man får vara med en varmhjärtad piga eller en mamma ur vars sträva hand det ändå oftast strömmar kärlek. 

Antonsson vill slå ett slag för den muntliga berättelsen som en källa för gemenskap, oavsett dess sanningshalt. Och jag håller med, för finns det nåt mer roande än de som kan konsten att berätta.  

Andra delen av "Vad ormvråken inte vet" beskriver författaren "som min egen berättelse". Här handlar det om att återvända, i minnet och rent fysiskt. "Det är hit man kommer när man kommer hem", sjöng Euskefeurat, och lite känns det så när jag läser berättelserna "En enda sommar", "Sexskjutare och mjösjögädda" och "Fotografiet", för att nämna några, och kanske speciellt " Mellanspel" (Krönika från Ängesviken) där han skriver: "En sak var min fars osmidighet när det gällde att anpassa sig till nyordningar." 

I "Fotografiet" gör Antonssons penna stundom utflykt från prosa till naturlyrik, måhända synkad med att pojken Antonsson då var 13 år och har sin första "naturromantiska period". Historien, som bottnar i en ung flickas död, är både sorglig och vacker.

Folke Antonsson är mest känd som musiker, musiklärare, körledare och tonsättare. Den aktuella boken är ingen bladvändare, men skriven på enkel och roande prosa som emanerar ur skrönor och myter från författarens hemtrakter.