Klockan 20.28 bromsar tåg 294 in på Bodens järnvägsstation. Konduktören A. Svensson har förgäves försökt väcka den välklädde mannen i förstaklasskupén. Trävaruhandlaren J. O Johansson från Sundsvall är död.
Det betraktas först som ett naturligt dödsfall, men Johanssons anhöriga kräver en obduktion. De misstänker att Johansson rånmördats. Av de 15 000 kronor han haft med sig fanns bara 450 kronor kvar. Omräknat till dagens penningvärde var reskassan drygt en miljon kronor.
Obduktionen visar att Johansson dödats och mordvapnet torde ha varit en ”amerikansk sandbag”, en i sand inbäddad blykula i till exempel en strumpa. En sådan lämnar inget märke på kroppen.
En polisutredning dras igång. Utredarna konstaterar att resenärerna varit ”bekant och säkert folk”. Passagerare förhörs. Ingenjör A. von Brömsen berättar att han, mellan Bastuträsk och Jörn, samtalat med Johansson som då klagat över bröstsmärtor och gått in i sin kupé. von Brömsen tittade senare in i kupén men fann då att Johansson somnat.
I Överkalix häktas skomakargesällen J. P. Andersson samt bagargesällen J. P. Nilsson. De förnekar att de ens varit i närheten av tåget och släpps. Utredningen tar en överraskande vändning. Den berömde ficktjuven J. E. A Vestermark Rosén häktas i Östersund. Han är en 41-årig elegant man till sätt och utseende, och en kändis i 1890-talets Sverige. Vittnen pekar ut honom, att han befunnit sig på samma tåg som mordoffret.
En 55-årig kvinna i Gävle vittnar om att hon åtta dagar före mordet drömt att hon sett Johansson bli mördad och plundrad på tåget. Stadsfiskalen i Sundsvall finner henne ”fullt trovärdig men något överspänd”.
Vestermark Rosén hade uppehållit sig i Jörn och Bastuträsk, fastslog utredarna. Mordet skulle ha skett under det 25 minuter långa uppehållet i Jörn. Mördaren ska sedan ha återvänt med södergående middagståg.
”Drömmerskan från Gävle” hade i drömmen sett en man ta ett två tum långt blylod ur fickan, lindat in det i en näsduk och riktat ett hårt slag ovanför vänstra örat på en man som sov i en kupé. Hon berättar hur mördaren tar sedelbuntar ur mannens väska. Det beskrevs hur Vestermark Rosén satt tyst och blek under hennes vittnesmål.
Uppasserskan Moberg på Jörns järnvägshotell hade på morddagen observerat en pälsklädd man som överensstämde med Vestermark Roséns signalement.
Trots vittnesmålen kunde inte Vestermark bindas vid brottet. Han friades och Svea hovrätt fastställde domen.
Mordet på Bodentåget förblev ouppklarat. Polisen hade ingen Hercule Poirot, och Agatha Christie hade knappast avskrivit passagerarna som ”bekant och säkert folk”. Eller var det kanske som i ”Mordet på Orientexpressen”, att gärningsmännen var flera och som delade på trävaruhandlaren Johanssons reskassa.
Ficktjuven Johan Ernfrid Albin Rab Vestermark Rosén fick sona andra, ringare brott i Långholmens centralfängelse i Stockholm. Han frigavs 1921 efter ”sista resan” och avled samma år, 68 år gammal.
Det är 125 år sedan mordet och den verklige mördaren kan fortsätta sin vila i frid, kanske ligger han under någon gravsten i Norrbotten. Eller så kanske gärningsmannen var en gärningskvinna. Hur som helst kommer den skyldige inte att störas av någon cold case-utredare.
Minnet av mordet har levt kvar, som i kronojägaren och poetens vers ur hans längre dikt:
Att Rosén varit ute
på resa mången tror.
Den tid som herr Johansson
till Överluleå for,
men däremot han nekar
och det i högsta grad,
och som ej vittnen finnas
så tycks ju allt gå bra.