Prinsarna av Lappland var rena bluffen

På akvarellen av den uppburna skådespelerskan Emelie Högqvist sitter sonen Max intill henne. Lille Max vet inte att han och hans bror kommer att kallas ”prinsarna av Lappland”.

Stora färgbilden är en akvarell föreställande den uppburna skådespelerskan Emelie Högqvist med sonen Max, som blev en av Lapplands två ”prinsar”. Den andre var storebror Hjalmar. Pappa till pojkarna var kronprins Oscar. Bilden till höger visar en scen med de två Lapplandsprinsarna i ”Filmen om Emelie Högqvist” från 1939.

Stora färgbilden är en akvarell föreställande den uppburna skådespelerskan Emelie Högqvist med sonen Max, som blev en av Lapplands två ”prinsar”. Den andre var storebror Hjalmar. Pappa till pojkarna var kronprins Oscar. Bilden till höger visar en scen med de två Lapplandsprinsarna i ”Filmen om Emelie Högqvist” från 1939.

Foto:

Kultur2023-01-05 06:07

Deras far är kronprins Oscar, som blev kung Oscar I. Max och brodern Hjalmar är frukterna av en utomäktenskaplig förbindelse.

Lappland är störst, nästan en fjärdedel av Sveriges yta, men landskapet har aldrig haft någon hertig som många andra landskap. Grannlandskapen har eller har haft hertigar och hertiginnor alltsedan 1772. I brist på hertigar har i stället Lappland begåvats med tre prinsar, en självutnämnd och två som fick låtsastitlarna som resultat av en kronprins utomäktenskapliga förbindelse.

Den förste prinsen försökte förmå ryske tsaren Peter den store att erövra Lappland. Det var Nils Örn, född i Råneå år 1683 och son till en birkarl och en samekvinna. Han skulle senare komma att beskrivas som en norrländsk Lars Wivallius, en mer känd svensk äventyrare.

Likt Wivalllius ägde Nils Örn läshuvud. Han hade lätt för att lära sig språk och förkovrade sig på Uppsala universitet. Han läste till präst och sändes till Wittenberg för att lära sig hur han skulle göra slut på samernas hedendom. Han återvände 1703, prästvigdes 20 år gammal och begav sig norrut som en samernas apostel.

Renmjölken och torrfisken smakade illa sedan hans smaklökar skämts bort av kontinentala menyer. Efter sex månader i sameland tog han på sig en stilig samekolt, spände bästa renen framför ackjan och styrde söderut. 1704 gjorde han entré på den europeiska arenan, först i Stockholm där han blev en folkgunstling på grund av sin kvickhet.

Sedan vidare till Köpenhamn där han kallar sig fursten av Lappland och mottas av hovet och får sitta vid de kungligas bord. Han är en njutningsmänniska som charmerar omgivningen. Resan går vidare till Tyskland och han skriver en liten bok om Lappland på tyska med titeln ”Kurze Beschreibung des Lapplandes”. Han duperar européerna att birkarlar var av furstesläkter och att förnämste birkarlen var vicekung.

Han blir god vän med kurfursten Georg, sedermera kung av England, och på hans rekommendation öppnar alla tyska hov sina portar för prinsen av Lappland. Sedan låg resten av Europa för hans fötter. Han genomströvade världsdelen, besökte den franske kungen Ludvig XIV och blev mottagen i Versailles som en man av hög börd. Av den franske kungen fick han många gåvor och reste sedan vidare för ett två timmars möte med den svenske krigarkungen Karl XII i Alt-Ranstadt i Sachsen för vilken han förklarade att han var den rättmätige arvtagaren till Lappland.

Karl XII gillade inte prinsens fantasier och lät gripa Örn. Den lappländske örnen var dock svår att hålla i buren. Han flydde, fängslades på nytt och flydde igen, nu till Böhmen, där han bad om den österrikiske kejsarens beskydd.

Han hade nu blivit en bitter fiende till Karl XII och ruvade på hämnd. Svenske kungen hade ingen rätt till Lappland, som Örn ansåg vara hans arvrike. Örn hamnade i rysk fångenskap efter slaget vid Poltava. Peter den store fick kännedom om den svenske ”prinsen” och kallade honom till sig. Nils Örn hade på kort tid lärt sig ryska och höll ett storståtligt tal. Han uppgav att han var en svensk präst som övergått till den ortodoxa läran. Han sändes då av tsaren som missionär till de finsk-ugriska folken kring Volga. Hans missionsverksamhet visade sig vara av noll värde och i stället fick han utarbeta ett polyglottlexikon över nio olika språk i Volgabäckenet. Lexikonet fanns fram till 1917 i Alexanderbiblioteket i Petersburg.

Efter gästspelet i Ryssland slog sig den självutnämnde prinsen på politik. Han vistades 1707 och 1708 mest i Mecklenburg och hamnade i händerna på hänsynslösa politiska intrigörer. I sin nya roll reste han nu mot Ryssland med danskt pass. Han skulle övertala Peter den store att sända en armé till Lappland för att norrifrån hota det egentliga Sverige. Han skulle motivera detta med att svenskarna vid freden i Göteborg skulle ha erkänt att Lappland tillhörde Novgorods länder. Gränsen till Sverige skulle sedan gå vid Skellefte älv.

På väg till Ryssland fängslades prinsen av den ryske kommendanten på Kola, men lyckas övertala honom att han måste få resa till tsar Peter. Väl framme visar sig den ryske tsaren ointresserad av att angripa Sverige för att erövra Lappland. Han låter i stället gripa Örn. Till slut ger tsaren Örn 250 rubel om året om han reser till Astrakan och studerar tatarernas språk.

Örn antar anbudet men blir bortrövad av vandrande kalmucker. De är dock vänliga, ger honom hästar och två hustrur. Trots det flyr han och försöker med engelske kung Georgs hjälp få återvända till Europa. Den engelske kungen försöker, men utan framgång.

Så Nils Örn blir kvar i Ryssland och dör i Astrakan 1742 efter fem år i fängelse, och har ”dagligen överlastat sig med starka drycker”, som det heter i den ryska historieskrivningen. Han var en begåvad man med alltför stor fantasi, men han anade Lapplands framtidsmöjligheter.

Äventyraren Nils Örn står inte staty i Råneå, men han är föremål för en roman författad av Valdemar Lindholm. ”En skälmroman med åtskilliga poänger”, skrev signaturen Eld, Erik Lundegård, i Dagens Nyheter om boken. ”Nils Örn, prins af Lappland” beskrivs som en historisk-romantisk berättelse i två delar och den kom ut 1910.

80 år efter Nils Örns död var det dags för ett nytt försök att ge landskapet Lappland lite kunglig glans. Inte heller denna gång någon hertig, i stället två prinsar och denna gång med riktig kunglig börd som resultatet av en kärlekshistoria mellan kronprins Oscar och den mest firade skådespelerskan vid Kungliga teatern, Emilie Högqvist. Hon var under tio år den blivande kung Oscar I:s älskarinna och kallades "den svenska Aspasia" efter den berömda, sköna kvinnan som hade ett förhållande med statsmannen Perikles i antikens Aten.

Oscar ordnade 1836 en elegant bostad åt Emelie vid Gustav Adolfs torg, på andra sidan Norrbro från Stockholms slott räknat. Hon kunde nu leva elegant och höll salong för den tidens skalder och konstnärer. Emilie Högqvist hade inte bara ett förhållande. Hon var en frigjord kvinna och hade redan många älskare. Innan affären med kronprinsen fick hon en dotter med den brittiske ambassadörens son, John Bloomfield.

Relationen med kronprins Oscar inleddes samma år som dottern föddes. Högqvist gick med på det först efter en lång tids uppvaktning, mycket omtalat i det samtida Stockholm. Oscar satte en vakt utanför hennes våning under sina besök. Kronprinsen levde mer eller mindre ett dubbelliv med kronprinsessan Josefina och sin äkta familj å ena sidan, och Emilie å den andra. Josefina ska ha skrivit ”Kvinnan bör lida i tysthet” i sin dagbok angående förhållandet.

Förhållandet med älskarinnan Emelie Högqvist resulterade i två söner: Hjalmar född 1839 och Max född 1840. Hon kallade sönerna för ”prinsarna av Lappland”, kanske efter den förste falske prinsen Nils Örn från Råneå. Emelie Högqvist gjorde ingen hemlighet av att sönerna var hennes och kronprins Oscars, men för hovet var det en stor skandal. Hjalmar och Max gömdes undan i Hamburg och hennes förhållande med kronprins Oscar fick ett abrupt slut.

Den först födde ”prinsen” Hjalmar bar liksom sin bror mors efternamn. Han använde periodvis efternamnet Franson-Högqvist där det första ledet syftade på faderns, kronprinsens, andranamn. Kronprins Oscar gav sina söner en god start i livet och avsatte en betydande förmögenhet till uppehället. Hjalmar var bara sju år när 34-åriga Emelie Högqvist dog, sedan hon drabbats av tbc, kanske också cancer. Hon ligger begravd i den italienska staden Turin, dit hon reste för att behandla sjukdomen. Kronprinsen skickade Hjalmar och lillebror Max till att uppfostras i Hamburg.

När Hjalmar blev myndig fick han egendomen Flo i Västergötland och gifte sig med Emilie Amalia Hafström, som tillhörde en känd Göteborgssläkt. Paret fick två döttrar. Hjalmar Högqvist klarade inte att sköta ekonomin och gården och tvingades lämna den. Efter detta arbetade han som postexpeditör på Västra stambanan innan han gick till sjöss som superkargör, den som följde med fartyg för att sälja och köpa olika laster och sköta skeppskassan. På en av resorna avled han i London, 35 år gammal.

Lillebror Max Högqvist var verksam som köpman och tjänstgjorde som vice konsul för Sverige och Norge i Shanghai, där han även var teaterproducent och själv framträdde på scen, i likhet med sin mor. Han avled 1872 i Kina av hjärtslag, endast 32 år gammal.

De båda prinsarna av Lappland var halvbröder till de blivande kungarna Oscar II och Karl XV som kommit till under ordnade kungliga förhållanden i äktenskapet med Josefina av Leuchtenberg, sondotter till franska kejsarinnan Joséphine.

Oscar I höll sig inte heller under äktenskapet med drottning Josefina med endast en älskarinna. Han hade också hovfröken Jacquette Löwenhielm, och resultatet blev en flicka, som inte blev prinsessa av Lappland. Löwenhielm var då gift med greven och hovmannen Carl Gustaf Löwenhielm.

Den pikanta kärlekshistorien mellan kronprins Oscar och Emelie Högqvist filmades 1939 med Signe Hasso och Georg Rydeberg i huvudrollerna. Det var den dyraste filmproduktionen i Sverige under 1930-talet och blev en förlustaffär.

Regissören Gustaf Molander hade en stjärnspäckad rollista, men det hjälpte inte. Filmrecensenterna var inte nöjda med resultatet. Signaturen Robin Hood i Stockholms-Tidningen: "Emelie älskar. Först den engelske diplomaten. Sedan kronprinsen – den blivande Oscar I. Det är allt. Starka dramatiska scener saknas.”

I Dagens Nyheter skrev signaturen O. R-t: ”Molanders taktfullhet och hänsyn till den nuvarande svenska monarkens salig farfar har gjort skildringen av förhållandet mellan denne och Emilie litet för tamt. Där skulle man önskat litet mera av det heta blodet …”

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!