När friherren Ramels 100-årsminne firas i dagarna kan fåglarna stämma in i lovsången, för i honom hade de en sann vän. Det märktes även i en del bevingade ord i hans rika repertoar.
Tidigt skrev han ”Fåglarna har fel”, fast att slå döva örat till då det hörs drill på drill var förstås framsjunget på skämt.
Mer uppriktig var entusiasmen i ”Tjo, va´ de´ va´ livat i holken”, med ackompanjemang av Allan Johanssons fågelfria muntergökar.
Som fågel med namnet Flax berättar han i den sången att de flockats till holkfest och att moster då fastnade med näbben i kläm, att alla for runt i en flygande dans, ”för fyllkajor är vi ju lite till mans”, och att det var pippi direkt. Fjädrarna rök, de lekte duva och hök – och sen blev det kaffe med gök. Av fulla små finkar blev finkan full.
De följande åren framförde han med sina glättiga gröngölingar ”Hacke Hackspett”, liksom ”Titta jag flyger”.
Med sina oplockade oärlor kastade han sig så ut bland ”Småfoglarne”. I den berättar han att han vaknar vid femtiden tvärt, och det lilla besväret är det värt, för att få lyssna till foglarnes morgonkonsert.
När sedan sola går upp, hörs trasten klara strupen för att ej få en tupp. Därpå hörs mittbenans hick hick, lursångarns pyr pyr, samt uppskärran och taltruten – tidigare icke hörda eller skådade arter.
”Povels ordekvilibristik firade stora triumfer i hans många fågellåtar”, menade Bengt-Olof Landin i vännernas hyllningsbok till Ramels 70-årsdag.
Konstnären Gunnar Brusewitz bekräftade i samma bok att Povel var väldigt intresserad av naturen och ornitologin. I likhet med August Strindberg (i ”Tjänstekvinnans son”) kände igen fåglarna ”på låten, fjädrarne och till och med på äggen”.
Brusewitz hade hittat 47 omnämnda fågelarter i de typiskt ramelskt framkvittrade böckerna ”Lingonben”, ”Tänk dej en strut karameller” och ”Min ordkynniga penna”, alla med självbiografisk fjäderdräkt.
Låtarna och ljudlekarna var hans kärleksfulla drift med de fågelböcker där beskrivningarna av fåglarnas läten ibland blev lite onödigt nördiga.
Den roande Ramels uppslag verkade aldrig sina. Stundtals var det studentikost, understundom underfundigt - men ständigt underhållande.
Allt ingick i det han själv kallade ”ett slags bakvänt sorgearbete – i glädjens tecken”. Sorgen härrörde sig från förlusten av både mamma och pappa i en bilolycka. Povel var då 15 år och med i bilen, men överlevde.
Professionellt startade skämtandet i radioserien ”Jakten på Johan Blöth” 1948. Lyssnarna blev lyckliga, men recensenterna rasade:
”Skrik, skrän och råmanden”, skrev DN.
”Radion har såvitt jag förstår lyckats slå alla tidigare rekord i fråga om tarvlighet”, tyckte VLT.
Med glugg mellan framtänderna och alltmer kal för sin hatt höll Ramel ändå sin säregna stil via Knäppupp, låtar, shower och spexanden som inspirerade många efterföljare.
”Alla har vi krupit fram mellan Povel Ramels framtänder", som Gösta Ekman så fint sa det.
Sitt eftermäle formulerade mästaren själv. Det pryder hans gravsten på Lidingö kyrkogård:
”Han skapade en tonrik väv av ystra visor spunnen – så vill jag man ska minnas mig – ja, så vill jag bli munnen!
På stenen finns också två små fåglar, så pippi hade han in i det sista.
Minnet av Povel Ramel firas med en Kulturstudion special i SVT lördag den 28 maj och en konsert i radions P2 på 100-årsdagen den 1 juni.