Om pappa var frihetshjälte och författare skulle man nog känna sig aningen tyngd. Hur leva upp till honom? Hur kunna skriva något som kan mäta sig? Hur stå ut med att bli påmind om pappas insatser? Jag vet inte om jag skulle fixa det.
Det gjorde Irvis Scheynius (1922–2010). Efter juristutbildning arbetade han under åren 1959–1968 som biträdande häradshövding i Gällivare. Därefter flyttade han till Haparanda där han bodde till 1994.
Han hade en för poeter udda bakgrund – lagman vid Haparanda tingsrätt. Jag är medveten om att jag kan ha förutfattade meningar om hur poeter ska vara.
Under 1980 tillsatte Röda korset en arbetsgrupp för att undersöka och sprida upplysning om alternativa straffpåföljer. I gruppen ingick Irvis och hans fru, Anna-Lisa Scheynius, samt Björn Fredegård.
Som domare trodde han inte på hårda straff. Han hade god människokännedom och utdömde samhällstjänst innan det ens fanns som påföljd. Småbuset gillade honom.
– Jag tror att alltför ofta överklagas domar, inte för att man är missnöjd med påföljden, utan för att man tycker sig vara dåligt behandlad, man har inte fått säga sitt, sa han i en intervju i NSD (1989-02-14)
Irvis Scheynius introducerade telefonrättegångar under sin tid i Haparanda och han var också en stor vän av förlikning i tvistemål. Sina minnen som domare skrev han ned i Du domarn, utgiven 1996.
”Scheynius var som domare raka motsatsen till en okänslig paragrafryttare. Hans okonventionella domarstil speglas i en underbar skildring av hur ett par bovar får prya på ett dagis med att läsa sagor för barnen. [...] Du domarn är en annorlunda memoarbok som man önskar många läsare.” skrev Duff Deutgen (NSD 1996-04-12).
Irvis Scheynius flyttade till Stockholm 1994, dit han egentligen inte ville bo. Han trivdes med vintern i norr och med den gränslösa kulturen i Haparanda. År 1972 var han med och bildade Finsk-Svenska Gränsälvskommissionen.
Det var under åren i Norrbotten som han gav ut sin diktsamling Litauisk lärdom, 1990.
Samlingen är intressant. Inte minst då dikternas existentiella funderingar är skrivna av en man som skipade rätt. Om han nu var helt säker på att han gjorde det. Han kanske bara utförde sitt jobb.
Här är ett utdrag ur dikten Domarens tanke:
Bara denne ende
med styrkan
i sitt mod
ger mig tron
på hela mänskligheten
på meningen
med denna enda dag
Jag tänker tillbaka på mina egna ungdomsbrott, sedan länge preskriberade. Skulle inte påföljden ha känts lättare om domaren hade läst en dikt?
Skulle inte ett ”vi” har formats över skranket? Förmedlat av en domare. Lagens krav på lydnad kombinerad med diktens frihet.
Jo, Irvis dikter – om än något ojämna i kvalitet – står sig. Och hans bakgrund gör dem i någon mening ännu mer intressanta. NSD:s recensent Maria Eriksson var betydligt mer tveksam:
”Scheynius tar udden av sig själv med onödiga kommentarer. [...] Bristerna skyls delvis över av Scheynius positiva inställning till livet och människorna. Han är en man som tror på det godas existens och vill tala om det. Och däri ligger diktsamlingens, i dubbel mening, avväpnande charm.” (NSD 1991-02-16)
Vid sidan av samlingen fick han dikter publicerade i tidskrifter, till exempel i litteraturtidskriften Horisont.
En av mina favoriter i Litauisk lärdom är Tågresan:
Tåget rullar
med minnen
[...]
En mening
glömmer mig aldrig
liten dotters skrivna färdkost
”att öppnas först i Nattavaara”
Så om jag på ålderns höst upprepar mina ungdomssynder och begår ett brott – ja, då vill jag att Irvis ande ska vara närvarande.
Hur göra bot och bättring utan poesi på vägen?
Hur, justitieminister Beatrice Ask? Hur?