Vägen tillbaka har varit lång och snårig, men i dag mår Pirkko Haverinen Engström bra igen. "Det har absolut kommit svackor, men jag vet hur jag gör för att inte falla, berättar hon.
Hon bodde sina första år i gruvsamhället Dennewitz, mellan Koskullskulle och Malmberget, och en tid på Järnvägsgatan. Föräldrarna kom från Finland och familjen flyttade efter en tid tillbaka till hemlandet där de stannade tills Pirkko var åtta år.
– Min far ville tillbaka till rötterna, men sen ville gruvcheferna på LKAB ha tillbaka honom. De insåg att ”den där Haverinen var en riktig borrare”, så jag började årskurs 2 på Kaptensskolan i Malmberget, berättar hon.
Pirkko Haverinen Engström beskriver skoltiden som ganska bra, med många kompisar och mycket lek på gården. Men det var svårare att växla mellan språken.
– Jag hade knappt lärt mig svenska när vi flyttade till Finland och hade precis lärt mig finska innan vi flyttade tillbaka. Först i 25-årsåldern när jag började på folkhögskola trillade polletten ner.
Efter åren på Lillhagens sjukhus (bilderna till höger) blev Vidarkliniken som en ny värld.
Efter skoltiden lämnade hon Malmberget, flyttade söderut och jobbade inom vården i Stockholm och Göteborg. Livet rullade på. Hon läste upp sina betyg och började studera till förskollärare.
Samtidigt blev hennes mamma sjuk och gick in i en djup demens som visade sig vara Alzheimers. Pirkkos förhållande med pojkvännen tog slut och hon flyttade.
– Jag tog det hårt. Det var mycket sorg, med mamma och med separationen, och svårt att hitta ny bostad. Där någonstans började jag känna att jag inte mådde bra. Jag hade en oro inom mig.
"Man tänker att åren går … men det kommer tillbaka när jag berättar om det", säger hon om alla minnen från den mörka tiden.
Symptomen eskalerade snabbt. Hon kunde inte tänka klart, kände rädsla för att gå till platser, sov dåligt, det susade i huvudet.
– Det är svårt att förklara, men jag kände att jag var på väg åt ett håll där jag inte kunde hjälpa mig själv.
Hennes vänner föreslog att hon skulle kontakta psykiatrin. Till slut ringde hon Göteborgs sjukvård som hänvisade henne till sjukhuset Lillhagen.
– Det är där det svåra börjar. Min önskan var att få hjälp, men läkaren sa ”gå på krogen, det går över”, och sjukskrev mig i tre veckor. Han lyssnade inte på mig. Men min bror och hans familj bad mig komma till dem i stället för att sitta ensam.
Pirkko Haverinen Engström.
Pirkko mådde allt sämre. Till slut fick hon en kraftig psykos och togs in för vård.
– Redan där börjar de medicinera mig, jag var så långt nere i mörkret. Jag togs till Lillhagens sjukhus och hamnade bakom låsta dörrar.
Där fortsatte medicinerandet, dag efter dag.
– Jag har minnen av att jag ber om hjälp, att det här blir inte bra, ni får inte medicinera mig. Och ju mer piller jag matades med, desto mindre kunde jag tänka. Men de sa bara att jag inte blir frisk om jag inte tar medicin.
"Den sköra tråden - en resa genom psykiatrin" är titeln på Pirkko Haverinen Engströms rosa bok.
Tiden gick. Efter ett och ett halvt år började hon få permission.
– Ingen förstod att såren inte hade läkts. Jag kunde inte klara mig själv och föll i botten hela tiden.
Då började de prata om elchocker.
– Jag hade sett patienter som gick till elchocksbehandlingar. När de kom tillbaka var de i sin egen bubbla. Många fick aldrig tillbaka det minne de haft. Så var det på 1930-talet, men nu talar vi 1990-tal. Tack och lov hade jag en psykolog som satte stopp i tid. Annars hade det hade det varit kört, det är jag helt säker på.
Pirkko Haverinen Engström.
Pirkko Haverinen Engström tar några pauser under samtalet när det blir svårt, dricker kaffe eller pratar om något annat en stund.
– Man tänker att fast åren går så … men det kommer tillbaka när jag berättar om det.
Att skriva boken har varit till stor hjälp för att bearbeta det som varit.
Hon berättar om känslan att vara fastspänd.
– Jag tänker att ju fler gånger det görs desto mer hatisk blir man. Man blir hjälplös, tycker inte om sig själv eller det som sker.
Det fanns inte någon direkt vårdplan. Många hade varit där i 20 år, det var deras bostad.
– Det var alkoholister, kriminella, alla hade olika problem, och jag hade mitt. Alla vistades vi på samma avdelningar, korridorer och dagrum. Klockan sju varje morgon tände de strålkastarlamporna i taket, skramlade in med pillervagnen och delade ut de blå medicinkopparna och vatten. Sen kollade de om man gömt medicinerna. Det hände flera gånger per dag.
"Den sköra tråden - en resa genom psykiatrin" är titeln på Pirkko Haverinen Engströms bok.
Under lång tid ville hon inte ha någon kontakt med sin familj.
– Jag ville inte visa hur jävligt jag hade det, och hur mycket jag förändrats. Från att vara en snygg kvinna som studerade på lärarhögskolan till den som medicinerna gjort mig till. Och jag brydde mig inte själv heller längre.
Men hennes bror gav sig inte. Han försökte kontakta läkarna, som hade slutat eller bytt avdelning, men psykologen var kvar. Pirkkos bror bad om ett möte för alla tre. Då hade det gått närmare två år.
– Min bror blev helt förskräckt och sa ”vad har ni gjort med syrran, det kan inte vara möjligt”. Det sista han säger är att jag måste därifrån.
Pirkko följde med sin brors familj på en veckolång resa till Finland. Sedan åkte de till Vidarkliniken i Järna, där hennes bror sökt alternativ vård för henne.
– I det ögonblicket tänkte jag att det får bära eller brista. Bara jag kommer ut kommer jag aldrig tillbaka.
Pirkko Haverinen Engström.
På Vidarkliniken upplevde hon en ny värld:
– Från strålkastarbelysning, piller, rassel och mörker kom jag dit. Där gjorde de en öppen handlingsplan direkt. Det var massage varje kväll för att komma till ro. Till måltiderna var det fint dukat i en vacker sal med blommor och fruktkorgar överallt. Allt det vackra, bara vackert. Jag kände ”är det möjligt, får jag vara här?”.
En terapiform gick ut på att måla träd. Hon svarade att hon inte kunde.
– Jag hade tappat alla förmågor, kunde inte skratta eller gråta, kunde inte skruva på vattenkranen. Allt var borta.
Men hon började med rötterna, sedan stammen och grenarna. Plötsligt hade hon målat ett träd.
– Då förstod jag att jag höll på att måla min egen styrka, alltså mig själv. Till slut blommar det.
Hon fick uppleva lukten av höstlöv och jord, en sprakande eld i kaminen och doften av kaffe.
– Det var medicin för dagen. Allt det här fina som är så viktigt för oss.
Pirkko Haverinen Engström.
Hon stannade på kliniken i tre månader. Sista tiden hade hon ett eget rum på sidan om, för att sakta komma ut i det normala igen.
– Det kändes hemskt och svårt. Men jag ville ut, jag ville försöka.
Vänner och bekanta hjälpte till med att fixa i ordning hennes gamla lägenhet. Samtidigt återupptog hon sina studier på lärarhögskolan och slutförde utbildningen.
– När dörren på Lillhagen smällde igen bakom mig och vi skulle åka till Finland var det första jag tänkte att jag måste berätta om det här. Det får inte falla i glömska.
Efter en skrivarkurs började hon författa sin historia. Hon fick jobb inom barnomsorgen och träffade sin blivande man, en malmbergare. De fick två barn på kort tid.
– Det var bara glädje. Jag trodde aldrig att jag skulle få några barn, åren hade gått och jag var i 35-årsåldern.
Hela familjen återvände till Malmberget i slutet av 1990-talet när barnen var små.
– Vi fick tag på en lägenhet vid Hermelinsbacken med utsikt över Dundret och vidderna och allt det vackra.
Pirkko Haverinen Engström.
När hon och dottern flyttade till Luleå 2015 tog skrivprojektet fart igen.
Boken ”Den sköra tråden – en resa genom psykiatrin” blev klar till årets Bokmässa i Göteborg där Pirkko Haverinen Engström deltog. Hon var även med på Bok och Bild i Luleå.
I boken gör hon också en historisk tillbakablick där hon berättar om sin far, sin mor, sin uppväxt och sina drömmar.
Pirkko Haverinen Engström.
Det hon drabbades av var en kraftig utmattningsdepression.
– Hade man förstått det från början hade det kunnat se annorlunda ut. Men det gjorde man inte, även om det inte var så länge sen. Det blev inte aktuellt att prata om utbrändhet förrän omkring 1995.
Hon är utbildad qigong-ledare och håller pass på ett gym i Luleå.
– Jag mår bra. Det har absolut kommit svackor, men jag vet hur jag gör för att inte falla. Livet är tungt ibland, men det går. Det finns så mycket man kan göra. Jag är fortfarande nyfiken.