Platåskor för Robyn, halsband med tvillingarnas tecken för astrologivurmen och såklart t-shirt med tryck som ”This is what a feminist looks like” för den slagordsfeminism som varit så närvarande under hela 2010-talet.
Slagordsfeminsm kan lika gärna kallas för Instagramfeminism, Beyonce-feminism eller Zara Larsson-feminism. Det är en feminism som kapitaliserar på en ideologi och där den snyggaste vinner. Den består av sexiga kvinnor som förespråkar smink som feministisk strategi. Alltså är det en feminism som inte feministisk. Jag kritiserar inte kvinnor som sminkar sig eller vill vara sexiga, det hade varit att kritisera mig själv. Men bara för att något inte är fel att göra är det inte feministiskt och att sexualisera sig själv är inte detsamma som att vara sexuell.
Kapitalismen vill att kvinnor hatar sig själva och sina kroppar och influencers existerar för att de går kapitalismens ärenden. Alltså kan det inte finnas feministiska influencers. Men trots detta har de som går under denna beteckning under 2010-talet fått vara ansiktena utåt för ideologin feminism.
Budskapen har inte varit det viktiga, ofta slår de in öppna dörrar. I melodifestivalen 2017 sjöng programledaren Clara Henry att hon önskade att tjejer ”får respekt för den du är, att du får lön för ditt jobb och en sjyst pension så småningom” iklädd en glittrig åtsittande kroppsstrumpa. En liknande taktik har opinionsbildaren Linnea Claeson haft. På sitt Instagramkonto har hon förenat slagord som ”Aldrig är tiden vi låter hatet vinna över kärleken” med bilder på sig själv i strassbikini. Inget fel i att vara avklädd, men är det något män kan runka till är det förmodligen inte så radikalt i feministisk mening.
Ytterligare ett exempel från årtiondet är när Oprah Winfreys i sitt tal på Golden Globe-galan 2018 poängterade att svarta kvinnor haft det svårare än vita män. Absolut ett både berörande och behövligt tal, men reaktionerna som kom om att Winfrey borde kandidera till presidentkandidat var lite väl överdrivna.
Det är viktigt med förebilder, men de som syns mest är inte de som gjort mest för feminismen. Jag hoppas att personkulten inom feminismen dör med 2010-talet och säger till mig själv: är en person mer känd än den rörelse eller organisation den säger sig företräda är det förmodligen någon som gör mer för sig själv än den rörelse eller organisation den säger sig företräda.