I boken "Pavarotti - Min värld" berättade den berömde tenoren om när han bodde på Hotell Vesuvio i Neapel och hade utsikt över hamnen på den halvö som sticker ut i Neapelbukten, "den berömda hamn som inspirerat till sådan vacker musik".
Han tyckte om de två napolitanska sångerna om platsen, "Santa Lucia" och "Santa Lucia Luntano". Dem som alla framstående italienska tenorer har sjungit, före Pavarotti storheter som Beniamino Gigli, Tito Schipa och Enrico Caruso.
Men, menade Pavarotti, de bästa tolkningarna gör de napolitanare som sjunger dem på stadens restauranger och kaféer. Det är sångare som nog hade goda röster när de var unga, men som med åren tappat lite av skärpan.
"Kvar blir bara lidelsen", menade Pavarotti. "Det är märkligt att höra, och så där sjunger man varje kväll på restaurangerna utefter bukten, särskilt i Santa Lucia framför mitt hotell”.
Platsen har namn efter kvarterets kyrka, tillägnad det sicilianska helgonet Santa Lucia – en del av förklaringen till att denna gondoljärvisa, denna neapolitanska barcarola, har blivit den traditionella svenska Luciasången.
Kompositören och poeten Teodore Cottrau hade 1849 skrivit ner den traditionella melodin och översatt texten till italienska. Till Sverige kom sången några år senare, då med rakt översatt text. I "Lifvet i gamla verlden" skrev Fredrika Bremer att hon hört visan, men hoppades att den skulle få en bättre rimmad text, "såsom den förtjenar".
En första svensk version fanns i en skolsångbok 1921. Därefter skrev Sigrid Elmblad en text när Luciafirandet började bli populärt, bland annat med det första officiella Luciatåget, arrangerat av Stockholms Dagblad 1927.
En ny text trycktes 1928, författad av folkskolläraren Arvid Rosén. Medvetet hade han använt ett ålderdomligt språk, med tunga "fjät" i stället för steg, "stuva" i stället för stuga och "förlät" i stället för lämnade – den version som oftast sjungs i dag.
För Pavarotti förblev "Santa Lucia" ändå en sång om Neapel, en viktig plats i den italienska operans historia. Teatro San Carlo från 1737 är det äldsta ännu aktiva operahuset i Europa.
Bestående är också Neapels kärlek till Caruso, född i staden och avliden där för hundra år sedan, i sin svit på Hotell Vesuvio nära Santa Lucia. Än i dag finns en stark stolthet över Caruso och hans musik, inte minst de traditionella neapolitanska sångerna.