I Ryssland bor jag gärna på hotell. Personalen är snorkig, toalett och dusch finns bara i korridoren, rumsparketten är sprucken och TV:n måste sparkas igång med hjälp av städerskan.
Så var det åtminstone första gången jag kom till Moskva. Man kunde inte klaga. Rumspriserna låg på någon svensk hundralapp. Det var förstås under kommunismen.
Två ställen var mina favoriter: Hotel Tsentralnaya och restaurang Uzbekistan. Tillsammans med blivande radiokorrespondenten Sten Sjöström besökte vi ofta dessa inrättningar.
Uzbekistan var en rätt nedsunkad mötesplats för den sovjetiska maffian och vilda slagsmål utbröt emellanåt bland borden – välfyllda med sällsynta delikatesser från det sovjetiska Centralasien.
Restaurangen på Tsentralnaya var däremot strikt, formell, med sovjetkommunistiskt torftig meny där Kyckling à la Kiev ofta var det enda kocken erbjöd.
Personalen verkade medveten om hotellets historiska anor. Innan det under Chrusjtjov döptes om till Tsentralnaya hade det hetat Lux och här hade inhysts de ledande männen – sällan kvinnor – från Komintern, den världsomspännande kommunistiska internationalen.
All jordens språk hördes vid bufféer och i korridorer; franska blandades med finska, spanska med ungerska, tyska med kinesiska i detta 20- och 30-talens Moskva, centrum för revolutionen och världsproletariatet.
En av gästerna, en småväxt, ung man från franska Indokina som ännu inte börjat odla sitt stripiga hakskägg gjorde inte mycket väsen av sig här i Moskva, men blev senare världskänd som ledare för Nordvietnam: Ho Chi Minh.
En av de få kvinnor som permanent bodde på Lux (ryssarna säger Ljuks) var Hertta Kuusinen, finländsk kommunist.
Hon var dotter till den fördrivne röde ledaren för den finska inbördeskriget, Otto Wille Kuusinen.
Medan Kuusinen den äldre bodde i själva Kreml och hjälpte Stalin att rensa ut det kvarvarande ledargarnityret i det finländska kommunistpartiet, höll Kuusinen den yngre hov på Hotel Lux.
En av hennes specialiteter, berättar partikamraten Arvo Tuominen i sina memoarer, var att dansa en yster ”knivdans” för sina många beundrare.
Sverige var också representerat på partihotellet. Där bodde norrbottenskommunisterna Hilding Hagberg och Helmer Holmberg tillsammans med Fritjof Lager och Gustav Johansson från partiorganet Ny Dag som då ännu var sovjet-trogen och inte ens anade smittan av 60-talets ”revisionism” under C H Hermansson.
De svenska kamraterna satt mest för sig själva på rummen där de med förtjusning drack rysk pilsner, enligt samme Tuominen. Svenska delegationen gick därför under namnet ”ölgänget”.
De behandlades också med ett visst förakt efter den beryktade händelse då en stor svensk första maj-demonstration stoppades – inte av polisen, utan av litet olämpligt vårväder.
”Revolutionen inställd på grund av regn”.
Det hårdföra internationella gardet på Lux måste ha hånflinat.
Många av dem blev senare offer för Stalins terror när han lät partipiskan vina också över de utländska kamraterna, anklagade för ”titoism”, ”spioneri” eller rätt och slätt ”antisovjetism”.
Hotellets väggar säger inget om dess ruggiga förflutna. De är målade i en mjukt rosa färg. Eller var, när jag senast bodde där i början av 2000-talet.
Mitt rum var högt i tak, sängen gnisslade. Jag tänkte: har den gnisslat också under Onkel Ho? Eller Hilding från Malmfälten? Eller Hertta Kuusinen efter avslutad dans med knivar?