”Vi pratar inte så mycket om döden, men det kanske känns lättare att läsa om den”, säger hon.

Maria Henriksson kommer från en skrivande familj. Både pappa Bengt Pohjanen och systern Lina Stoltz är etablerade författare, men själv har hon aldrig haft de ambitionerna. 

I maj 2013 drabbades hon och familjen av ofattbar sorg när sonen Jonatan Henriksson försvann spårlöst, något som blev mycket uppmärksammat, och senare hittades död i skogen utanför Porsön i Luleå. 

-Det var en tung tid då jag funderade mycket. Var är alla som är döda? Vart har de tagit vägen? Många i ens närhet förlorar sina kära, men vi pratar inte så mycket om det, upplever jag.

Plötsligt var det som att orden bara kom. I hemlighet skrev hon dikterna. Ingen visste något, inte ens hennes närmaste.

– Jag var tvungen att skriva ner dem snabbt så att jag skulle komma ihåg dem. Och jag kände igen dem när de kom, tänkte ”men gud, som gamla bekanta på något vis”. Det är jättesvårt att förklara.

Efter en tid bestämde hon sig för att dela med sig.

– Jag tänkte att det vore kul att få feedback, så jag mejlade till min pappa Bengt att ”det här känns ju lite pinsamt men jag har skrivit några dikter, skulle du vilja kolla på dem?”. Han tyckte att de var bra, det kändes ju lite roligt, och han översatte dem till meänkieli, som jag inte kan, tyvärr. 

När Bengt Pohjanen föreslog att hon skulle ge ut dikterna i bokform blev hon tveksam:

– Jag är ganska privat som person och tycker inte om att stå i centrum, men till slut sa jag ja. Nu när jag har fått boken i min hand känns det bra ändå att jag gjorde det här. 

Hon hoppas att många ska kunna känna igen sig i det hon skrivit:

– Vi pratar inte så mycket om döden, men det kanske känns lättare att läsa om den.

Maria Henriksson berättar att sorgen har blivit en del av henne:

– Från början var det ett stort trauma och en chock över att det hände. Det går fram och tillbaka, upp och ner. Det är tungt hela tiden, men med tiden blir det på ett annat sätt, det är svårt att förklara. Men jag tycker att det känns skönt när andra frågar ”Hur har du det?” eller ”Hur går det?” Många är rädda att påminna om något sorgligt som hänt, men det är ju en del av min person att ha den här förlusten av vår son.

Hon berättar om tankarna kring dikten om staden, som hon känner lite extra för:

– Människor dör och försvinner. Allt är sig likt och ingen kanske märker det, men ändå är de borta. Var är du som dansade eller du som målade, var är det lilla barnet i lekparken? Man ser bilarna och folk springer i butikerna och på restauranger, men staden kan ändå känna saknad, på något vis. 

Det har gått sex år sedan Maria Henrikssons son dog. Sorgen bär hon med sig men den förändras med tiden. 

– Den går ju aldrig över, men man får lära sig att bära den med sig. Med tiden har jag vågat börja tänka mer på Jonatan. Från början var det så tungt och svårt, jag fick ta in lite i sänder av det som hänt. I efterhand undrar jag hur jag ens klarade av det. Men man gör ju det, man måste. 

Hon betonar att hon inte har skrivit om Jonatan, mer allmänt om sorgen och känslorna efter en förlust.

I en av dikterna skriver hon om tandborstning och ekologiska flingor.

– Den handlar om meningen med livet. Om vardagen och tristessen och att ändå vara tacksam för allt man har och njuta av det varje dag, varje sekund. Det ska vara så noga och det ska vara ekologiskt, det ena med det andra, men vad har det för betydelse egentligen i det stora hela?