Han gör det i nya numret av den norrländska litterära tidskriften Provins. Dess tema är ”Oförsonligt”, inspirerat av Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket för historiska övergrepp, samt regeringens beslut att tillsätta en sanningskommission om den politik som historiskt förts gentemot samerna.
Fast försoning är en global fråga, aktuell på bland annat Balkan och i Etiopien-Eritrea, Nordamerika och Ryssland. Texter från de områdena finns med i Provins, vars redaktör Carl Åkerlund konstaterar:
”Kusligt mycket är sig likt i de övergrepp som drabbat urfolk världen över genom den koloniala strategin att härska och söndra, slå samhällen i spillror” på grund av politik, rasism och okunskap.
Just okunskapen blir synliggjord som cynisk i texten ”Försoning” av Lea Simma. Med isande ironi gör hon sig till tolk för alla som säger sig vilja förlåta, men inte fattar.
”Förlåt men jag vet faktiskt ingenting” följs av ytterligare 31 liknande satser, bland annat ”Förlåt för allt som gått förlorat”, ”Förlåt för allt ni inte kommer att kunna ta tillbaka” och ”Förlåt att vi ser spillran av er andlighet som ännu en resurs att ösa ur”, samt den avslutande ”Förlåt för att det som aldrig ska hända igen alltid händer igen”.
Att förlåta är en sak, att försonas något annat. En ömsesidig process, som Daniel Pedersen påpekar, och ”kanske är det just detta krav på ömsesidighet som gör det till en omöjlighet?”.
Kerstin Andersson från Gällivare skogssameby skriver om Unna Saiva, ”den heliga sjön”. I minst tusen år var det en samisk offerplats, men för hundra år grävde arkeologen Gustaf Hallström upp den och förde bort 150 kilo ben och horn, samt 600 smycken, pilar, pärlor och mynt.
Andersson vill att föremålen ska återlämnas från Historiska museet. Inte som en fråga om andlighet, utan om rättvisa. Det är samerna som känner samhörighet med offergåvorna.
”Att få tillbaka föremålen från Unna Saiva är ett sätt att ta tillbaka en del av vårt ursprung och vår historia.”
Mer nutida historia går förlorad i Malmberget, dit Katja Palo återvänt för att sörja utplånandet av sin barndoms samhälle. Hon ”skriver i ett efteråt” om hur hennes vänner jämförde det de såg med Tjernobyl.
Fast det som hände där var en olycka, ”det som händer i Malmberget rör sig om planerad, rättfärdigad destruktion.”
Numret rymmer också utsökta exempel på Lena Stenbergs mångsidiga konst.